Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Älskling», hviskade hon. * Är du ledsen
på mig?»
»Ledsen?» yttrade Ragnar med en stämma,
som han förgäfves sökte göra blid. »Jag har
insett att jag ställt dig för högt. När jag reser
till sommaren, är det detsamma som att klockan
slår tolf.»
Hon omfamnade honom konvulsiviskt och sade
ett godnatt, hvars underbara tonfall mäktigt grep
honom. Sedan gick hon.
Ragnar blef stående kvar på golfvet, med
armarna korslagda öfver bröstet. Han förmodade
att bon skulle komma tillbaka, och han ville
möta hänne med en vänlig, men på samma
gång kylig fasthet. Det var ej längre visshet
hos honom, att han älskade hänne. Tvärtom,
hade tviflet kommit tillbaka med fördubblad
styrka. Den stora lögnen, då hon svurit vid
allt heligt att hon ej hade några hemligheter
för sin man, trängde sig fram för hans minne
som ett spöke. Han erfor lättnad öfver att ej
ha bekänt sin kärlek. Han ville kufva den. Det
föreföll honom som en försynens skickelse, hvad
söm händt på balen, som en vink till honom
att ej duka under för en svag känsla.
Dagmar kom efter några minuter. Hännes
vackra ögon hade en så förtviflad, bönfallande
blick, att Ragnar måste betvinga sig, för att
icke sluta hänne till sig. Hon gick fram till
honom och lade sina händer på hans axlar.
Jlfeijer. I.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
