Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under väntan på svar och hur lycklig han känt
sig, när det kom. Han kallade hänne sin t enda
sanna kärlek», ett barn af hans eget bättre jag.
Dagmar log i tårar. Äntligen slogo de sig ner
kring tébordet, förtjusta öfver att ostördt få sitta
tillsammans, liksom vore de man och hustru.
Men ingen af dem kunde förtära någonting.
De glömde bort hela världen, för att hviska
fram kärleksord och smeknamn, trycka
hvarandras händer med betydelsefulla blickar och
sänka öga in i öga, som för att försvinna i
hvarandra. Dagmar hade fått någonting ovanligt i
hela sin person, tyckte Ragnar. Aldrig hade
han förut sett hänne så ung, så blyg, så
intagande.
Plötsligt, när hans känslor voro so m ljufvast
erfor Ragnar en ängslan, som om han hölle på
att sjunka. Hvarifrån den kom och hvad den
gällde, det förstod han ej, därpå tänkte han ej
ens. Kanske den framkallades af ett ord, en
min eller en blick af Dagmar, någon oklar
tankeförbindelse, något obehagligt minne. Kanske
det helt enkelt var en återspegling af något
mörkt nere på själens omedvetna djup. Han
ville gå in och packa upp sin kappsäck, men
hade ej styrka nog att slita sig lös från den
älskliga varelsen, hvars glänsande blickar hängde
fast vid honom, som ville de mätta sig med
kärlek. När hon frågade hvarför han såg sig
oroligt omkring i rummet, kom han plötsligt
att tänka på hännes man och den sannolika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
