Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hvad jag skulle tänkt? Åhl»
»Du skulle bestämdt ha funnit det ganska
intressant», yttrade hon skämtsamt, med sin
matta stämma. »Du skulle visserligen ha sörjt
mig, men på samma gång funnit en viss njutning
i att vår kärlek slutat på ett så romantiskt sätt.
Har jag inte rätt?»
Ragnar smålog förläget, ty han hade
värk-ligen haft några tankar ditåt. Men det var ej
tillfälle att fortsätta samtalet. Han måste säga
farväl. Dagmar brast i gråt och hade svårt för
att släppa hans hand. Äfven Ragnar höll på
att förlora sin själfbehärskning i det sista
ögonblicket, isynnerhet när Fabian med rörelse
framräckte sin hand och bad honom ej glömma bort
»sina vänner i Lund».
En half timme därefter satt Ragnar i en
snälltågskupé, på väg till Stockholm. Han hade
krupit in i ett hörn och stirrade genom
fönsterrutan oafbrutet, utan att taga notis om de
med-resande. Hur mycket än skilsmässan från Dagmar
smärtade honom, kunde han icke dölja för sig
att han erfor en känsla som af befrielse från ett
odrägligt tryck. Landskap efter landskap drog
förbi hans syn, utan att han egentligen fäste
någon uppmärksamhet vid dessa växlande
naturscenerier, men det var honom en njutning att
tänka sig att det rullande järnvägståget förde
honom allt längre bort. Historien med Dagmar
tycktes honom redan som en afslutad period i
hans lif, nyttig för hans utveckling. Nu skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
