Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hur står det till med hänne?» frågade
Ragnar ängsligt.
»Jo», svarade Fabian med gråten i halsen,
»hon ligger och talar så besynnerligt. . . pratar
om excelsior . . . och sådant. . . och sådant . . .
och djäfla besynnerligheter ...»
Läkaren, hvilken snart infann sig, förklarade
att sjukdomen var en obetydlighet, som icke
det minsta vore att fästa sig vid. Men Ragnar
gick hela natten i sitt rum och ängslades, medan
han då och då packade ner en del af sina saker
i kappsäcken.
Fram emot morgonen gick han till hvila.
Men han lyckades ej falla i sömn, utan pinades
alltjämt af tankar på att ej få säga ett
ordentligt farväl.
Äntligen, när tåget om ett par timmar skulle
gå, fick han bud att Dagmar vaknat och ville
tala med honom. Han satte sig på kanten af
hännes säng och ville säga tusen saker, men
Fabian eller jungfrun eller amman kommo
ständigt och störde. Betydelsefulla blickar och varma
handtryckningar fingo tolka hvad han kände,
och Dagmar höll kvar hans hand i sin, utan
att på minsta sätt bry sig om Fabians närvaro.
»Blef du ängslig i går, min älskling?»
frågade hon, när de blifvit ensamma för ett par
minuter.
»Jag väntade på slutet hvart ögonblick»,
svarade han. »Hvad det kom hastigt!»
»Nå, hvad skulle du tänkt, om jag dött?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
