Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och mimik, hörde hvatje replik. Det tråkiga
var att fru Ljungkvist genom ett enda litet
oväntadt ord skulle kunna förstöra det hela.
Först när alla voro samlade — utom fruns
syster, som var på varietén — gick Ragnar in
i matsalen. En pinsam tystnad rådde därinne,
något som för öfrigt ej var ovanligt. Ragnar,
som kände sig behöfva ett slags moraliskt
understöd, sökte instinktmässigt göra sig angenäm
för diplomaten och professorn, hos hvilka han
trodde sig ha funnit minst antipati. Sålunda
uppstod en rätt liflig konversation, i hvilken
dock endast härrarna togo del. När man slutat
äta, började Lilli som vanligt bära ut assietterna.
Ragnar ansåg då det rätta ögonblicket inne och
vände sig plötsligt till fru Ljungkvist, ehuru
han märkte sig ha glömt inledningen till det
långa strafftal, som han ämnat hälla.
»Fru Ljungkvist tycks ha en god hjälp af
fröken Dahlberg?» yttrade han, med én
särskild tonvigt och något darrande på rösten.
»Nåja, det må jag säga doktorn», svarade
frun, »att om en ung flicka inte just alltid låter
gamla mänskor passa upp sig, så är det väl
inte mer än man kan begära.»
»Kan begära?» invände Ragnar fogligt.
»Det är väl ändå att ställa för höga anspråk
på en person, som betalar för allt 1»
»Mina anspråk äro värkligen så blygsamma,
skall jag säga doktorn, att jag alls inte behöfver
någon undervisning därom. Den smula hjälpen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
