Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lilli. Han urskuldade sig därmed, att äfven den
bästa mänska stundom kan få en förflugen ful
tanke, som ej behöfver stå i ringaste
sammanhang med hännes afsigter och handlingssätt. Men
denna förbannade glädjekänsla stack upp hufvudet
beständigt, när han för sig själf, på sina ensliga
vandringar, tänkte sig den närmaste följden af
Lillis död. Han måste säga Lilli allt. Hänsynslös
öppenhet hade han låfvat och fordrat. Om han
ej älskade hänne så högt som han själf trodde,
skulle hon åtminstone, som han låfvat hänne, få
blicka in i den djupaste vrå af hans själ. Det
var inte grymhet, om också det kunde tyckas så
i andras ögon. Det var en tung pligt. Han
vågade ej se in i hännes ögon, så länge den
mörka punkten fans i hans eget inre.
»Du hade nog rätt ändå», yttrade han några
dagar efteråt, med tillkämpad beslutsamhet.
»I hvad då, gosse lille?»
»Jo, att jag.. . Men det var en ful tanke —
jag blygs att säga den.»
»Du kan inte ha någon ful tanke.»
»Jo, ibland har jag liksom känt...»
»Nå?»
»Ibland har jag liksom känt en glädje vid
tanken på . . . det där . . . Men jag tänker inte
iääl Förlåt mig! Jag försäkrar ...»
■- »Ack, gosse lille, det är ju så naturligt. Det
ju inte mer än mänskligt.»
v Han hade beredt sig på ett slags försvar,
skulle visa hur innerligt kär hon blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
