Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sedan halfgråtande legat och tryckt hvarandra
till sig, reste Fausta sig plötsligt i sängen och
tittade honom förvånad i ansigtet.
»Men», utbrast hon, »gosse lille vän, jag
har ju inte låfvat min lilla mamma i dagl»
Hon knäppte hop sina händer och gjorde
samma löfte som dagen förut. Och detta
upprepades hvar morgon, stundom med tillägg af
nya löften, att älska lille vännen Ranne, de
gamle djuren och alla mänskor, att söka likna
sin lilla mamma o. d. Sålunda uppstod af sig
själf ett slags morgonbön, tusen gånger mera
( värd än »Fader vår» och »Välsignelsen», hvilka
för ett barn ej kunna bli annat än obegripliga
utanläxor.
»Och detta barn skulle dömas till eviga
kvall» tänkte Ragnar ofta, när han påminte sig
den svåra striden om dopet. Hans vän Gunnar,
som blifvit en lika varm anhängare af
statskyrkans ortodoxi, som han förut varit ifrig
boströ-mian, hade på nytt velat intvinga honom i denna
strid, genom att framställa Lillis död som en
rättfärdig nemesis för hans uraktlåtenhet att döpa
barnet, »denna lilla oskyldiga varelse, som hans
egen förhärdelse kanske skulle bringa i evig
fördömelse».
»Att kalla Fausta en liten oskyldig varelse
och på samma gång hota hänne med’ evig
fördömelser!» tänkte Ragnar och kände medömkan
med sin gamle väns äf religiösa fördomar
omtöcknade förstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
