Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vrängda språket, som ingen annan kunde begripa
riktigt. Gubben hörde pä med synbart intresse.
Gumman satt stilla i soffhörnet och virkade på
en underkjol.
»Nu ska’ du, ta’ mig tusan, packa hop dina
saker, dotter lille!» sade Ragnar och lyfte sin
lilla flicka ner ifrån knät. I morgon ska’ du resa
med vännen till Stockholm. Vill du det?»
Don lilla såg skalkaktigt på honom, som om
hon trodde att han narrades. Men så faste hon
blicken på gumman. Och när hoh varseblef att
den gamla hastigt fick en besynnerlig ryckning i
ögonlocken, brast hon i gråt och försäkrade att
hon inte ville resa ifrån »farfar och sammi».
Gubben reste sig från gungstolen och såg
kärleksfullt på det lilla gråtande barnet, som
sprungit ifrån sin far och nu höll sin farmor i
klänningen. Han gick bort till den lilla och
sträckte sina armar emot hänne.
»Vill du stanna hos de gamle djuren?»
frågade han därefter med ovanlig ömhet.
Ragnar kände sig underlig till mods. Att
höra gubben, och det i detta ögonblick, begagna
uttrycket »de gamle djuren», som han alltid
forut hade funnit så dumt och löjligt! Och så
att se sitt älskade barn haka sig fast vid de
gamle, som för att skydda sig mot honom själf!
Ett enda ögonblick kändes det så smärtsamt,
nästan som om han kunde bli svartsjuk. Men
endast ett ögonblick. Att gubben i hans närvaro,
och efter hvad som föregått, kunde förmå sig att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
