Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Afskedsstunden kora. Det var med glädje
mara skildes. Det var glädjetårar, som götos.
När Ragnar kommit ned på traippan, ropade
Hans lilla flicka efter honom: »Adjö, lille vän!
Tack, lille vän, för att jag får stanna hos farfar
och sammi.»
Han skyndade ner till tåget, för att ej komma
för sent. När hara tagit plats i kupén och tåget
rusade bort, kände han sig lycklig och stark
som efter en stor seger. Det var mycket han
hade vunnit. Han var för den närmaste tiden
fri från bekymmer för barnet, det var ett. Så
hade hara kanske för en lång tid räddat gummans
lif, det var det andra. Så hade hara gjort sina
gamle föräldrar lyckliga, det var det tredje. Så
hade han segrat i en strid med gubben, det var
det allra vigtigaste. Han kände med sig att det
var, i miniatyr förstås, den nya tiden, som i
honom vunnit en seger öfver den gamla. Hara
och gubben hade »förstått hvarandra», som det
hette. Den nya tidens rätt hade blifvit erkänd
genom dessa ord, och den gamla tiden hade
med flygande fanor och klingande spel dragit
sig tillbaka från en strid, som den visste sig ha
förlorat.
Och så hade hara vunnit en sak till: han
•hade fått visshet om att Paula i längden ej
skulle motstå honom. »Ske guds viljel» hade
hon ju skrifvit. Nu gällde det för honom att
strida kampen till slut, att ej fälla modet, om
hon skulle göra svårigheter, ej mista hoppet, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
