Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKLIG OPPOSITION. 19
tade efter helhet, ro och hugsvalelse, men fann dem ännu allenast
delvis. Åfven 1400-talet var en förberedelsens period med sin egen
karakter, det kunde derföre icke helt enkelt gå öfver och upp i det
följande, det hade sina brister, sina öfverdrifter, som måste falla bort,
innan det nya och goda kunde komma till verkligt herravälde. Ehuru
skilnaden mellan medeltiden och den moderna tiden icke är så
genomgående och stor som mellan den förra och antiken, så märker
man dock utan svårighet symptom af den födslovånda, ur hvilken det
nya skulle träda fram.
Vi se det allra mest inom det kyrkliga området. Påfven hade i hög
grad förlorat anseende och helgd. I hans tjenst hade demokratiska
element begynt visa sig — som ett sådant kunna vi t. ex. räkna den
helige Franciscus, som med sin tiggareorden trädde i den helige faderns
tjenst, — men i allmänhet riktade sig de demokratiska rörelserna mot
påfvemakten. Under 1400-talet höllos koncilier, vid hvilka kyrkan
och universiteten voro representerade och hvilka för sig kräfde det
afgörande ordet i kristenhetens angelägenheter. Visserligen förstod
påfven att öfverlista koncilierna, men den påfve, som efter dem
regerade, var icke längre den kristna verldens envåldsherrskare, utan i
främsta rummet en italiensk furste, som hade mycket att göra för att
i krigisk och fredlig täflan mäta sig med sina medfurstar inom den
appenninska halfön.
Detta hindrade honom dock icke att bevara det gamla
verldsherraväldets former. Hans ifver att utkräfva skatter var oförminskad
och när han sände ut aflatskrämare, strömmade folket till, villigt att
för jordiska egodelar vinna himmelska förmoner. Relikhandeln
blomstrade, ty efterfrågan var stor. Den i Wittenberg anlagda stiftskyrkan
kunde skryta med mer än 5,000 qvarlefvor af heliga män och qvinnor.
Mycket hade under denna tid gjort intrång på det kyrkliga området,
det synes af bristerna hos de andliges personer och i deras system,
vetenskapens utveckling, humanismens insteg, men ännu voro de utan
tal, hos hvilka det kyrkliga sinnet herrskade. De slöto sig till det
bestående, äfven till det, som hade öfverleft sig sjelft, men vi få icke
räkna dem deras helgondyrkan och aflatsköp till last för den fromhet
i sinnet, som under tidens nöd och oro hängaf sig åt allt, som man
trodde kunna gifva frid. Känslan af den förgängelse, som beherrskar
allt timligt, var stark. Samtiden till varning målade man å heliga
rum bilder af den dans, som döden tråder med hög och låg, med
gammal och ung.
I den slutande medeltidens fromhet ingingo ock ofta element,
som icke voro alster af den officiela kyrkan. Dennas lära hade blifvit
bekämpad af Wicleff och de böhmiska reformatorerne. Mystikerne
hade predikat, att de fromma verken icke voro till fylles, utan att
kristendomen kräfde personlighetens hängifvande åt Gud. Om vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
