Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE BILDANDE KONSTERNA. 23
Men gotiken hade bragt saken på sin spets. Man var kommen
till en punkt, från hvilken man ej kunde framtränga längre, och
följderna visade sig på vanligt sätt. De bestämmande elementen, som
icke kunde utvecklas, försummades, man slösade i stället det mesta
arbetet på ornamenten, hvilka snart blefvo så yppiga och
öfverflödande, att de alls icke fyllde sin bestämmelse att vara ett tjenande
element, som framhåller grunddragen af det väsendliga. Under
1300-talet hade medeltidskonsten nått sin fulländning och synes för
en tid stå stilla, hon går icke framåt, men antager en vekare
karakter. Under 1400-talet går förfallet hastigt och då banas väg för
renässansens omskapelse af antikens konst.
De bildande konsterna stodo i arkitekturens tjenst. Skulpturen
användes för att pryda kapitäl och listverk, för att fylla nischer
och bereda en rikare omvexling. Man hade icke vår tids förkärlek
för kala, hvita murytor; för att gifva dem lif och värme sirade man
dem med färger, med behagliga arabesker, med symboliska figurer
eller med gestalter, som från början voro ytterst bundna och stela.
Man sökte, såsom redan är antydt, sina förebilder icke inom
verkligheten, utan hos den äldre konsten, hvilken i det byzantinska riket
hade, till en del af begär att göra bilderna höga och tillbedjansvärda,
offrat det lefvande för att nöja sig med det symmetriska. Ju mera
medeltidens folk växte in i de rådande förhållandena och fingo vane
att röra sig med ledighet, desto mer började de i sina bilder taga
bort kantigheterna, mildra hårdheterna, till dess slutligen stodo qvar
gestalter, som med stelheten förlorat kraften och med mjukheten
ingalunda hade vunnit mensklig natur. De återgifva icke
verkligheten, men genom kontrasten utöfvar denna deras egenskap
onekligen på sinnena ett ganska mäktigt intryek.
När de demokratiska elementen hade kommit till seger och man
omsider hade fått öppnade ögon för den verklighet, i hvilken man
lefde och hade sin varelse, begynte äfven den bildande konsten blifva
realistisk. Man märker, huru de gamla typerna begynna blandas med
nya, som äro tagna från gator och gränder; realismen framträder så
mycket bjärtare, som medeltiden ytterst sent vaknade till’medvetande
derom, att hvar tid har sitt särskilda skaplynne, och att man derföre
icke har rätt att kläda forntidens gestalter i samtidens drägter.
Innan medeltiden var lyktad, yppade sig inom den bildande
konstens område en företeelse af egendomlig art, som vi i detta
sammanhang icke få förgäta. År 1410 eller något senare, medan ännu
medeltidens former herrskade, grundade bröderna van Eyck en ny skola i
målarkonsten genom en förbättrad teknik, som möjliggjorde ett helt nytt
arbetssätt. Men icke allenast deri låg det nya. De verk, som den nya
skolans män frambragte och som snart framkallade inom vida kretsar
efterbilder, visa att de alldeles brutit med traditionen från äldre tider.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
