Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 BYGGNADSKONSTEN.
gens stil, förr eller senare, ofta utan synbart inbördes sammanhang,
snarast ett alster af den inom vidsträckta områden förekommande
likheten i kulturutveckling.
Sedan spetsbågen blifvit införd och hvalfven blifvit så
konstruerade, att de dem korsande diagonalbågarne voro det enda
väsendliga, till hvilket de täckande hvalfkuporna fogade sig som bihang,
utan att spela någon rol för det hela, kom man helt naturligt till
den iakttagelsen, att i murarne kunde den bärande kraften på
enahanda sätt koncentreras på vissa punkter. Det blef icke längre murar,
som buro upp taken, utan pelare, som man förstärkte, på det de
skulle kunna fullgöra sin bestämmelse, och mellan dem insattes
murar, som för det helas bestånd betydde intot, de skulle allenast
skydda det inre från atmosferiska inflytanden af skadlig art och från
ytterverldens buller. Dessa murytor fingo ej längre sin förra
utsträckning; de i dem anbragta fönstren gjordes allt vidare, och
fördelades af sirligt stafverk i smakfullt grupperade partier. Man hade
så godt som sammansmält byggnadernas bärande och burna delar.
Det horisontala i byggnaden hade fått vika för det uppåt sträfvande,
som lyfte med sig blicken och lockade fantasien till flykt. Vid den
tid, då riddarväsendet begynner öfverlefva sig sjelf, smyger sig dess
svärmiska lust för äfventyr, dess mod att våga det djerfvaste in i
arkitekturen, men paras der med borgerskapets praktiska grundlighet
och stränga iakttagande af arbetets ära. Äfven verkligheten får träda
in i det heliga rummet: de blommor och blad, som nu pryda kapitäl
och lister, äro trogna efterbilder af dem, som växa på äng och i
lund. Och allt detta, svärmisk djerfhet och borgerlig pålitlighet,
verklighetens växtskrud och minnen från föregående århundradens
utveckling, allt är här förenadt för att bereda ett värdigt rum till
gudstjenstens firande, der folket samlas i byggnadens skepp och det
rymliga koret är upplåtet åt presterskapet, der Christus tillbedjes vid
högaltaret och hans helgon firas rundt omkring, längs kor och
sidoskepp, i de många kapellen, der solljuset brutet af fönstrens färgade
glas i mystisk halfdager leker på målade väggar och kolonner, på
skulpterade ornament och helgon, på den fromma hopen, som, stämd
till andakt, bedjande följer den heliga handlingen. Så förenas här
kontrasterna, här råder en frid, som låter fromheten och konstsmaken
uppenbara sig i den rikaste lek af prydande former. Omöjligheten
att dela medeltidens arkitektur inom de orter, der hon fått utveckla
sig utan afbrott eller språng, i skilda hälfter visar, att det var i
grunden samma ande som lefde, ehuru han en tid uppenbarade sig i
skapandet af aristokratiska institutioner, en annan tid gaf samhällets
demokratiska element makten i häderna. Såväl under den ena som
den andra formen hade tidehvarfvet en och samma uppgift — att
fostra menskligheten till den moderna tidens myndighetsålder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
