Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 1. Landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FARLEDER INNE I LANDET FÖRSVINNA. 31
fylles af en ö. Allenast genom tvenne sund kunde man komma
fram till staden, som måste hafva ansetts vara af vigt, alldenstund
vid hans sida fanns redan under 1300-talet ett kongligt fäste. Mot
slutet af det följande århundradet hade förhållandena ändrat sig.
Borgerskapet inlemnade gång efter annan klagoskrifter angående de
olägenheter, som småningom hade uppstått. Der förr en skuta på
fem eller sex läster kunde från sjön komma fram till staden, der
fanns nu knappast farled för en fiskarebåt, och jorden fortfor år ut
och år in att »förväxa och förhöjas». Som stadens tillvara berodde
på sjöförbindelsen och handeln, vore det omöjligt att lifnära sig
längre på den gamla platsen. Rådet, med erkebiskop Jakob och den
äldre hr Sten i spetsen, fann denna klagan befogad och medgaf år
1491, att staden skulle få flyttas längre bort i nordost, upp till
Öregrundsnäs, som låg i sjelfva hafsbandet. 1
De rubbningar, som på detta sätt vållades, ehuru kännbara för den
ort, som af dem drabbades, voro dock af öfvervägande lokal natur. Mera
ingripande hafva de förändringar varit, som försiggått inne i landet.
De hafva verkat i tvefaldigt hänseende: hindersamt, ty de hafva
stängt mången gammal farled, främjande, ty de hafva erbjudit odlaren
nya fält, bättre än de han af gammalt brukade. Ett par exempel
förtjena anföras.
Fig. 1, en flyktig teckning af den sydöstra delen af Uppland,
visar denna nu ganska kompakta landmassa, som först i senare tider
öppnats för en mer omfattande samfärdsel genom anläggande af
jernvägen mellan Stockholm och Uppsala, fordom genomskuren af en mängd
större och smärre vattendrag, så att större delen af landet med skäl
kunna kallas öar. En sådan ö ligger i Stockholms närmaste
grannskap, den nu varande Solna socken, som under medeltiden hette
Solnö. Den som känner trakten eller vill granska henne på en karta,
kan lätt tänka sig den södra vattengränsen. Äfven den norra har
lemnat vittnesbörd om sig dels i sumptrakter, som i nyare tid blifvit
odlade, dels i gamla ortnamn, ty förr gaf man icke en gård namn på
samma godtyckliga sätt som vi, när det gäller att finna benämning
åt ett sommarställe. Vi hafva invid denna gamla vattenlinie
gårdarne Frösunda och Sundbyberg, som måste när namnen gåfvos,
hafva legat vid ett sund, hvilket i sin vestligaste ända hette
Ulfsundet, vår tids Ulfsundafjärd.
Ett annat forntida vattendrag gick vid Biskops-Tuna, i trakten af
Vaxholm, in åt Roslagen, och derifrån vesterut, med flere utskjutande
armar, ända bort mot Uppsala. Vi kunna dela det i tvenne delar,
1 Den nya staden afbrändes af k. Kristiern II:s folk år 1520. De flyktande
borgarne slogo sig då ned i närheten af den ursprungliga stadsplatsen och det nya
Östhammar erhöll kongl. privilegier år 1539. Om de två tidtals täflande
städernas öden i äldre tid, se Radloffs på handlingar i stadsarkivet grundade skildring i
Beskrifning äfver norra delen af Stockholms län (1804) s. 96.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
