Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 1. Landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 VIKAR FYLLAS, STÄDER FLYTTAS.
få de naturliga krafterna att upphöra med sin verksamhet, återstod ej
annat än att gifva vika. En och annan svensk stad har efter medeltidens
slut måst flyttas i följd af vattnets minskning. Från början var man
nämligen obenägen att lägga städerna ute vid stranden af större
vatten; tiderna voro oroliga och man ville icke att staden skulle
ligga öppen för fiendliga angrepp. Vi veta, huru Sigtuna år 1187
brändes af estniske röfvare, som hade vågat sig ända in i Mälarens
vikar. Man utsåg derföre vid stadsanläggningar en plats ett stycke
från stranden vid något segelbart vattendrag, som möjliggjorde på
en gång förbindelser med ytterverlden och ett kraftigt försvar. Men
värnet blef förrädiskt. Söderköping, under medeltiden den tredje
bland Sveriges städer, har sedan det förbirinnande vattnet krympt
ihop, sjunkit ned till en obetydlig ort.
Redan under medeltiden fann man sig föranlåten att flytta städer,
som blifvit sjöledes nästan otillgängliga. Uppsala låg ursprungligen
vid en å, ett godt stycke från hennes utlopp Åros — ordet betyder
åmynning —, de hedne gudarnes förnämsta tempel hade varit der,
konungarne vistades der ofta, och när landet hade blifvit kristnadt,
blef der en biskopsstad. Örten måste således hafva varit betydande
och folkrik. 1 När slutligen Sverige på 1160-talet skulle få en egen
erkebiskop, lemnades denna värdighet åt biskopen af Uppsala. Man
lefde då ännu i beroende af de gamla minnenas makt. Ett
århundrade ännu, och denna fick vika för de praktiska behofven. Så
olämpligt var det gamla stället, berättade man för påfven, att till
och med vid de större kyrkliga festerna samlades i domkyrkan
allenast ett fåtal menniskor. 2 Staden, namnet, domkyrkan och
erkebiskopsstolen flyttades då ned till Åros. Samma krafter hafva under
de sex århundraden, som sedan förflutit, fortsatt sitt verk. I vår tid
förefaller det orimligt att åt den ort, der staden Uppsala nu ligger,
gifva namnet åmynningen. Den gamla utloppsviken upptages nu till
en stor del af kungsängen, på hvilken den alltmer växande staden
begynnt utbreda sig, och ångbåtarne måste af omtanke för den smala
åfårans stränder gå med knapp maskin, till dess man vid Flottsund
kommer till det nu varande utloppet i Mälaren.
En annan uppländsk stad gifver oss ett liknande exempel från
hafskanten. På en tid, som nu icke närmare kan bestämmas, anlades
staden Östhammar 3 å ett, enligt den gamla tidens uppfattning,
mycket lämpligt ställe, långt in vid en bred vik, som till större delen
1 Att inbyggarne voro månge under den hedna tiden kunna vi sluta af det stora
graffältet vid gamla Uppsala. Allenast en ringa del återstår nu; om dess forna
rikedom vittnar en planteckning i Peringskölds Monumenta Uplandica.
2 Påfve Alexander IV:s tillståndsbevis för erkebiskopsstolens flyttning, i hvilket
orsaken omnämnes, är dateradt den 5 september 1258 och tryckt i Diplomatarium
Suecanum I nr 451.
3 Staden erhöll förnyade privilegier år 1368.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
