Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 1. Landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 BYGDENS UTBREDNING
antal högar; äfven dit hade odlingen spridt sig innan hedendomens
dagar voro lyktade.
De nordligaste spåren af svensk heden bygd har jag funnit invid
Mångbyn i Lofangers socken, något söder om Skellefte. Deruppe var
dock bygden allenast spor adisk. I Ångermanlands norra del äro minnen
af heden bygd funna i kustsocknarna, den egentliga Ångermännens
bygd deremot låg utmed elfven, hvarest t. ex. i Öfver-Lännäs socken
ännu finnas 95 högar fördelade å flere gårdars egor. De nordligaste
högarne finnas ofvan föreningen af de två strömmar, som bilda
Ångermanelfven, inom den norra ådalen, i Resele socken, hvarest dr Karl
Sidenbladh funnit grafhögar. vid fyra gårdar. 1 I Medelpad, genom hvilket
en flitigt använd väg ledde upp till Jämtland och vidare öfver Kölen
till Norge, har bygden redan under heden tid smugit sig längs elfven
nästan upp till landskapets innersta ända. I Helsingland äro
vittnesbörden om forn bygd ganska talrika inom det lägre och fruktbarare
område, som till en bredd af 5—6 mil följer kusten.
De skrifna källorna för Sveriges historia begynna sent och äro för
de äldsta tiderna ytterst få; af dem kan icke fås några användbara
upplysningar om odlingens utbredning. Allenast en och annan berättelse
eller uppgift kastar en klar stråle i mörkret och belyser enstaka
partier. Efter den kunskap vi häraf vinna få vi draga slutsatser till
det öfriga, som vore för oss nästan alldeles obekant, derest vi icke
hade grafhögarnes upplysningar att tillgå. Exempelvis må en af dessa
öfverraskande detaljuppgifter här meddelas.
Då norske upprorsmakare funno fristad i Vermland och den svenska
regeringen, trots uppmaningar från Norge, intet ville göra för att
uppehålla grannsämjan, beslöt den norske konungen Håkan Håkansson att
på egen hand utkräfva näpst och skaffa sig ro. I slutet af januari
1225 ryckte han i sådan afsigt in i Vermland med en betydlig här.
Då han hade tågat igenom inemot hälften af den 12 mil långa Edaskog,
»öfver hvilken finnes god och slät väg, när isen ligger», sände han i
förväg till sälohuset i närheten af Edaskogs kyrka, för att der
upptända stora eldar, vid hvilka det senare framryckande folket kunde
värma sina frusna lemmar. Der mottog han underrättelse, att
Vermerne hade öfvergifvit sina hem och sökt tillflykt i markerna.
Han öfverskred riksgränsen och gjorde halt vid Morast, den Norge
närmast liggande gården, heter det i k. Håkan Håkanssons saga, kap.
113; vi kunna deraf draga slutsatsen, att de nu närmare gränsen och
icke långt från vägen liggande Emterudsgårdarne då ännu icke funnos till.
Konungen ryckte sedan till Edabygden och tog nattqvarter i Medelby
(nu Mälby) hos bonden Udd Eriksson; om aftonen hade han stort gästa-
1 Långt nordligare finnas visserligen grafvar, stora rösen liggande på bergshöjder
afsides från bygden. Det är icke sannolikt, att dessa grafvar tillhöra den svenska
befolkningen i dessa nejder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
