Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 1. Landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN S. K. HACKARETIDEN. 49
Metoden var mera skadlig för skogen än vinstgifvande för
jordbrukaren. Tydligen härstammar detta odlingssätt från urgammal tid 1
och användes öfverallt hvarest skogarne voro vidsträckta. Sedan de
tre, sex eller tolf åren hade gått förbi, återstod mången gång allenast.
en något jämnad yta, å hvilken några hoplagda stenrösen utvisade, att
menniskor der arbetat.
Sådana minnen af svedjandet finnas qvar flerstädes i Sverige.
Redan Olaus Petri omtalar i sin krönika spår af åkrar och hopkastade
stenrösen i djupet af skogarne. De omtalas sedermera af Linné och
hafva efter hans tid ofta varit föremål för uppmärksamhet. Stenarne
i rösena äro ej större än att de beqvämligen kunna af en karl lyftas
och bäras; myllan i åkrarne är grund, balkarne vid rösen och renar
äro låga, hvaraf man dragit den riktiga slutsats, att dessa jordlappar
icke varit länge odlade. Folksägnen hänför dem i Skåne, Småland och
Närike till en s. k. hackaretid, då folket, ännu föga försigkommet,
odlade jorden med en hacka. Hyltén-Cavallius har upptagit folkets tro
och ser i dessa rösen de äldsta spåren af jordbruk i Sverige, jättnarnes
verk. Wittlock går ej så långt tillkaka, han hänför dem till den
tidigare jernåldern. Linné och i nyare tid förnämligast Rääf hänföra dem
till en ännu senare period. När trälarne frigåfvos, säger den sist
nämnde, måste de söka att lifnära sig; de gingo då ut i skogsmarkerna
och odlade på egen hand små jordlappar, så kom digerdöden och sopade
bort menniskorna, deras åkrar lades öde och folket, som riktigt tydde
dessa såsom resultat af ett mycket primitivt jordbruk, fick tillfälle,
här som i så många andra fall, att med diktens tillhjelp söka
förklaring af den verklighet, om hvars uppkomst man ej längre egde
noggrann kännedom. Stöd åt Rääfs teori synes ligga i erkebiskop Birgers
yttrande år 1395 med afseende på förhållandena i norra Helsingland,
att farsoten der bortryckt en mängd fattige stackare, som dessförinnan
betäckte jordens yta. Man har vidare påstått, att dessa uråldriga
åkrar intaga tre eller fyra gånger större yta än den jord, som nu är
odlad, och man har derifrån slutit sig till storleken af den folkmängd,
som Sverige hade innan den store döden förhärjande gick genom landet.
Om de förändringar farsoten framkallade får jag snart tillfälle att
tala och att visa, att förödelsen var mycket ojämn och icke så stor,
som man förut på grund af sägner, i hvilka minnet af den fasansfulla
landsplågan målat öfverdrifvet svart, velat antaga. Att från odlings-
finnas utan svårighet med tillhjelp af professor Schlyters glossarier, hvadan jag
anser det öfverflödigt att här meddela några detaljhänvisningar. Det fanns ett
sätt att få för en nyodling utom värnet eller gärdet en ständig eganderätt; man
kunde nämligen rödja, som det heter med awisning. Ordet förklaras icke
närmare i lagarne. Jag antager, att det i nutidens språk skulle skrifvas åvisning
(= anvisning) och beteckna ett af bylaget från början gjordt medgifvande och
bestämmande af den plats som skulle odlas. Prof. Schlyter anscr ordet vara
afvisning och gifver ett annat förslag till förklaring, hvilket synes mig mindre enkoelt.
1 ; fr Taciti bekanta yttrande om Germanerne: arra per annos mutant. (Germania,
ap. 26.)
Hildebrand, Sveriges Medeltid 1. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
