Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 1. Landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 NYODLINGSARBETET.
kunderna lemna oss om den under medeltiden försiggångna utvidgningen
af bygden.
Som vi i ett följande kapitel få tillfälle att se, var under
medeltiden bygden ordnad så, att kring sjelfva byn med hans tomter slöt
sig åkermarken, som var fördelad på byns innebyggare efter bymålet
d. v. s. efter storleken af hvars och ens andel i byn. Utanför den
skiftade jorden låg den gemensamma, dels öppen, hvarest boskapen
betade, dels öfvervuxen med skog. 1 Vi behöfva äfven tänka på, att
en del af egorna (åker, äng och skiftad skog) voro inhägnade, en del
icke. Den förra delen sades ligga inom värn eller ingärdes, den
senare utom värn eller utgärdes.
Såväl å betesmarken 2 som i skogen kunde man göra nyodlingar.
Man begynnte med att fälla träden, hemtade så eld från byn och antände. 3
Fem nätter, säger Helsingelagen, skall man vakta elden, men äfven
med största varsamhet voro olyckshändelser möjliga, elden bröt ut,
ödelade skogen och sträckte sig ibland förhärjande till de inom eller
invid denna förekommande menniskoboningarna. Sedan togos
hinderliga stenar dän (alltid gjorde man sig kanske icke så mycken möda),
den askfyllda jorden, hvars godhet Olaus Magni icke kan tillräckligt
berömma, uppristades med krok, som med svårighet fördes mellan
stubbar och stenar, och man sådde vanligen råg eller rofvor. Dessa
odlingar voro dock ofta af temligen flyktig natur. I vissa orter (t. ex. i
Vestmanland) fick ingen rödsel ega rum inom värnet. I Södermanland
fick man rödja och rensa ingärdes och till lön för sin möda taga en
skörd. Utom värnet eller gärdet fick man i dessa båda landskap
behålla sin nyodling i tre år. I Uppland var man nyodlaren mera
bevågen. Der fick han nämligen behålla en inom värnet upptagen jord
i sex år (tre års säde, tre års träde), utom värnet i tolf år med samma
fördelning. Men när den fastställda tiden var till ända upphörde den
enskildes dispositionsrätt 4; hans odling gick till skiftes mellan byns
delegare i marken eller, som det ock heter, lades till jämföres,
hon lades till och med åter under fäfot 5.
1 Betesmarken och skogen kunde äfven skiftas. Om betydelsen af skilnaden mellan
jord inom och jord utom värn, se Upplandslagens Viderbobalk kap. 7.
2 Lagar och urkunder tala om att bygga på hjordvall eller svinvall.
3 Enligt medeltidens språkbruk gjordes först fälla, sedan bränna. Man sades
bränna sved, rydja (rödja) och rymma, bröta (jfr konungsnamnet
Bröt-Anund, på isländska Braut-Anundr), göra uppgärd. Nyodlingen hette rydsel,
rydja, rydning eller ruda; namnet bestämdes närmare efter det utsäde som å
platsen gjordes: rågrydja, rofvarydja, som äfven kallades (i Södermanland)
rofnavretar. Äfven humlegårdar anlades på uppbrutna ställen utom »tä och
tomtrå» (Vestmannalagen I). Östgötalagen förbjuder att svedja så att någon ek
skadas.
4 I en handling af år 1336 (DS 3228) omtalas, att en person af Nydala kloster
erhållit rätt att i skogen öster och norr om torpet Vigstenstorp göra rydningar för
rofvor och kål och två års säde; efter tre år skulle odlingen vara igenlagd till
betesmark. Härvid fick man icke göra något. som kunde vara till förfång för
klostrets bönder, landbönder eller nyodlare, hvilka sist nämnde kallas malakarlar.
5 Det sist nämnda uttrycket förekommer i Östgötalagen. För ofvan stående
framställning finnas bevisen i medeltidslagarne; de särskilda hit hörande ställena åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
