Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 1. Landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARAKTIGA NYODLINGAR. 51
lätt tvister och rättegångar. År 1487 drogs en sådan tvist inför rätta
i Helsingland. Borgsjö kyrkoby klagade, att en bonde i Thanda
hindrade byn från dennes rätta fävräkt, i det han öfver vägen, som deras
kor plägade gå fram, hade bränt och inhägnat ett svedjeland; äfven
synes det hafva gått till handgripligheter. Ett inkalladt vittne afgaf
då följande berättelse. Det var alla bekant, sade han, huruledes hans
fader, som i mer än 80 år hade varit bonde och bygningsman i Thanda,
plägade säga: »då kyrkobys kor drifvas i vall om morgonen och komma
till Thanda och jag hör skällan, då är det mig som en timmeklocka till att
uppstå om dagen». När sommaren var het och det var godt om
bromsar och kyrkobysfät kom löpande i hettan, plägade vittnets far och
mor sända ut barnen att öppna grind och led, så att kyrkobyskorna
fingo löpa den genaste vägen öfver deras fägård. Aldrig hade vittnet
eller andra banovapen. natt Tr. dag, i mörker eller ljus, för barnen
som vaktade kyrkobyns kor eller för kyrkobyns män. 1 Så mycket
lättare inträdde förvecklingar, som mången i otid öfvergaf sin nyodling.
»Far någon i öken eller allmänning, heter det i Upplandslagen (VB kap.
20) rödjer och rymmer, bort far han, till kommer en annan när hans
ruda, bröter på hans bröta, barkar och bleker, 2 kommer om med
(gärdes)gård och värn, upp kommer den som förut rödde och säger:
hvi kom du i ruda min? Nej, säger han, det är ruda min och ej din.
Jag har barkat och blekat!» Den senare komne, som fullbordat odlingen,
hade i sådant fall vitsord.
Nyodlingarna voro ingalunda alltid af denna lösliga beskaffenhet.
För att bättre kunna sköta sitt jordbruk och sin boskapsskötscl
uppförde man, vanligen fjärran från gården, 3 hus, hvarest folk bodde
beständigt eller under någon del af året och invid hvilka man
tillredde än äng, än äfven åker. Anläggningen, var måhända i början
liten, men växte småningom, kunde ibland till och med antaga ganska
betydande mått, derest orten befanns vara af lämplig beskaffenhet.
Den allmännaste benämningen på ett sådant ställe var torp (þorp, lat.
oppidum), hvilket när det användes som motsats till by betecknar något
lägre. Etymologiskt är ordet detsamma som det tyska dorf;
betydelsen har emellertid i Norden blifvit något förklenlig. Andra namn äro
boda, bråten, böle, säter och sel. Det första, såsom i våra ortnamn
ofta händer, är en genitiv pluralis, af ordet bodar, skjul, och menades
ursprungligen dermed hvad vi nu kalla fäbodar. Säter har, som bekant
samma betydelse, likaså sel, som förekommer i Dalarne (och
Vestmanland?) samt Norrland, likasom i vissa delar af Norge. Någongång
1 Handlingar af åren 1487 och 1490. B. E. Hildebrands till k. Antiqvitets
Akademien donerade afskriftssamling.
2 D. v. s. märker träden, som begränsa nyodlingen, med hugg i barken.
3 Att torpen ibland icke lågo långt bort synes t. ex. deraf, att år 1409 omtalas
gården Tyrisedh (nu Tyresö) med »tvenne afgärdatorp hårdt vid gården.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
