Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 2. Allmogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 ALLMOGEN EJ EN HOMOGEN MASSA.
något eget eller om de hade något, var detta så litet, att de icke
kunde lefva derpå. De tvungos att vända sig till andra, bättre
lottade, för att hos dem taga tjenst, på ett eller annat sätt, men trädde
dermed ock i beroende af dessa, uppgåfvo sin politiska sjelfständighet.
Andre funnos, som icke behöfde se sig om efter en legotjenares plats,
men som ändock icke hade egen torfva att bo på, utan öfvertogo
andras jord att sköta, mot en viss årlig afgift — det var de s. k.
landborne, hvilka ej heller egde det oberoende, som höfves den frie
mannen. Fullt fri, i besittning af alla medborgerliga rättigheter var
allenast odalbonden, som satt å egen gård, hvilken gått i arf från
fäderne och skulle, när döden kom, lemnas i arf inom ätten.
Under dem stodo de i alla afseenden ofrie, trälarne.
Men trälen kunde gifvas fri och hans söner blifva frie män.
Fanns det sålunda mellan hans klass och de frie männens en
öfvergång, kunde ännu mindre några hämmande murar finnas mellan de
olika grupperna inom allmogen: tjenaren kunde blifva landbonde,
landbonden kunde komma i besittning af egen jord, odalbonden kunde
utarmas och tvingas att söka ett arrende, arrendatorn var måhända
icke nog lycklig att kunna sköta hvad han hade åtagit sig, och måste
då gå ifrån allt, han kunde tillsist blifva legohjon. Det fanns
föröfrigt en del menniskor, som genom sin blotta tillvara liksom
påminnte om den inbördes frändskap, som rådde mellan de olika
klasserna. De isländska sagorna omtala ofta personer af fri börd, som
kunde ega något sjelfve, men i stället för att sköta det, slöto sig till
någon myndig man, bodde i hans gård, åto vid hans bord, främjade
hans värf, utan att vara lagstadde tjenare. Mellan dem och den man,
till hvilken de slöto sig, herrskade ett rent personligt förhållande —
detsamma som mellan den forngermanske höfdingen och hans följe,
detsamma, som, organiseradt, gaf upphof åt feodalväsendet. Till den
bonde, i hvars hus sålunda frie män vistades, gingo ock gerna
ynglingar att lära sig god sed, manlig kraft och praktisk vishet.
Sålunda funnos äfven bönder af olika art. Frie medborgare voro
visserligen alla, men månge hade just inga behof utom de hvardagliga,
hade ingen förmögenhet att lysa med, ej kraft eller hog att göra sig
bemärkte; de kunde vara hederligt och bra folk, men de tillhörde en
inskränktare krets, utom grannelaget voro de icke kände. Andre
deremot antogo en mycket framstående ställning, man såg upp till
dem, följde dem när det gällde att uppträda på tinget eller i andra
offentliga föredrag, prisade sedan deras råd och dåd. Hvad var det
som gaf dem denna upphöjda ställning? Det kunde vara stor rikedom,
som satte dem i stånd att inlåta sig på vidt omfattande företag och
fullborda dem samt att med gåfvor vinna andras tack och tillgifvenhet.
Det kunde vara en framstående kraft, ett okufligt mod, ett sinne som
älskade ett rörligt lif, egenskaper, som funno näring genom krigiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
