Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 2. Allmogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORA ÅTTER. 65
företag när och fjärran. Det kunde vara en öfverlägsen klokhet, ett
uppmärksamt öga för tilldragelserna i lifvet, kunskap om sed och lag,
som gjorde det möjligt att reda mången intrasslad fråga och gifva
den rådville, den förtryckte hjelp. Det kunde jämte allt det öfriga
eller åtminstone litet af hvart vara ett gladt, öppet, vänfast sinne, som
spridde glädje och dermed lockade till sig månge. Det kunde ock
vara något mera fördoldt än allt detta, en företrädesrätt som låg deri,
att man härstammade från män, hvilke af sin tid hade hållits i hög
aktning och hvilkas hogkomst fortplantades till följande ättled, lärande
dem, att åt de stores söner hembära hyllning för det minnenas arf,
som kommit dem till del. ÄÅfven hos oss fanns det, redan innan vårt
folks utveckling hade från utlandet mottagit ett öfvermäktigt
inflytande, bland odalbönderne vissa stora ätter, de bildade icke ett
särskildt stånd, de hade inga privilegier, men de stodo dock fram om
de fleste. Märklige män fostrades i deras hus, de umgingos med
konungar, knöto med dem slägtförbindelser, egde mod och kraft att, om
det gällde, träda upp mot konungen och det kunde då på allvar blifva
fråga om hvilkenderas vilja skulle blifva rådande, konungens eller
bondens. Sådane män voro Tiundalands lagman Torgny och, något
längre tillbaka i den förkristna tiden, Toste, valkyrjan Skaguls
skyddsling, fader till Erik segersälls och Sven tjugeskäggs maka, bondedottern,
som med döden straffade småkonungar när de dristade fria till henne.
Man har alltför länge velat anse Nordens hedna tid så godt som
uteslutande karaktäriserad af krigiska drag och blodiga bedrifter,
fredliga yrken voro föraktade, handverk idkas ej af barbarer, jorden
sköttes till husbehof af gubbar, qvinnor och trälar. Misstaget är stort.
Den frie mannen erhöll sin förnämsta titel genom förhållandet till
jorden, å hvilken han var bofast, han hette bonde, d. v. s. boende.
Fynden i vår jord visa, att man under heden tid egde en mycket
långt gången arbetsskicklighet. Det är helt visst icke för mycket,
om vi från skildringarna i de isländska sagorna draga den slutsatsen,
att äfven i Sverige fordrades det af en storbonde, att han skulle väl
förestå sitt, jordbruk och slöjd, folk och fä. Men omständigheter
funnos den tiden, som gjorde det omöjligt eller mindre vanligt för
en man att nedlägga all sin energi i gårdens skötsel, han hade tid
att egna sin uppmärksamhet åt det utom honom liggande, i eget eller
i främmande land. Under ungdomsåren, ibland äfven senare, färdades
han kring öfver land, men ännu oftare öfver hafven, idkande
köpenskap, ännu oftare uppträdande som viking. Känslan att man rörde
sig fritt, tillfället att komma i beröring med månge och att se
främmande sed och förhållanden, att öfva klokheten och pröfva sin kraft,
gjorde mannen härdig och stark, förfaren och rådgod, samt gaf honom
framför allt medvetande af hvad han dugde till och af det som höfves
en dugande man. Kraften födde sjelfkänsla.
Hildebrand, Sveriges Medeltid 1. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
