Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 2. Allmogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 RUNSTENARNE.
glade att hafva dem, ty annars vore ett och annat vigtigt drag af våra
fäders lif längesedan förgätet. Tidigare nöjde man sig med att resa en
minnessten eller uppkasta en väldig grafkulle å orter der de lätt kunde
ses, på en höjd eller invid en väg der menniskor färdades fråm. Man
satte värde på en sådan hyllning.
Den höges sång säger:
En son är bättre,
fast sent född,
sen’ hans faders lefnad är liden;
minnesstenar sällan
stånda vid vägen,
om ej frände öfver frände rest dem.
Dock var minnet, som den oskrifne stenen bevarade, inskränkt till
de närmaste ättleden. Genom bekantskapen med utlandets
förhållanden och förmodligen äfven under inflytande af kristendomens högre
odling började man använda den gamla, inhemska runskriften, för att
åt vårdens minne gifva större varaktighet. Men man skref ännu alltför
kort, allenast det nödtorftigaste, man tänkte, att det öfriga minnes man
nog. Det är samma kortsynthet, som förmådde menniskorna under
1500-talet att, när de skulle skrifva ett årtal, teckna allenast de två
sista siffrorna: nog känner man till århundradet, tänkte de. Hade alla
tidehvarf varit lika naiva, skulle man mången gång hafva svårt att
reda sig vid studiet af förgångna åldrar.
Dessa kortfattade runskrifter, som vanligen uppgifva namn, utan
att närmare karaktärisera personerna, och som aldrig meddela något
årtal, kunna dock till en del ordnas i tidsföljd och derigenom bringas
att vittna om åldrar, rörande hvilka historien annars är ganska tyst.
Dels nämligen kunna vi, vid aktgifvande på de slingor, inom hvilka
runorna äro anbragta, märka huru enkla typer blifva mera utbildade,
huru fullt utpräglade former småningom upplösas, och man kan
sålunda fastställa en relativ kronologi. Till samma mål kommer man
genom att studera rundragens form och ljudvärde, ty äfven i detta
afseende kan man göra skilnad mellan äldre och yngre. Det gäller
allenast att få en fast punkt, hvilken man kan bestämma med årtal,
och en sådan lemna oss, såsom jag på ett annat ställe, har visat, de
till minne af grekfararen Ingvar († 1041) och hans följeslagar reste
stenarne. Till dem ansluta sig sedan en mängd af de öfrige såsom
äldre eller yngre, och afståndet i tid kan man ungefärligen beräkna
efter graden af förändringar, som slingor och skrift genomgått eller
icke. Det är icke mer än billigt, om vi i denna skildring af vår
medeltids kultur bereda plats för en och annan teckning af sådana
minnesstenar, hvilka i vår tid bevara minnet icke så mycket af den eller dem,
hvilkas namn stå på stenen, som af hela det tidehvarf de tillhörde,
1 Månadsbladet 1878, nr 79—81.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
