Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 2. Allmogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OCH DERAS VERKNINGAR PÅ FOLKET. 67
ännu andre gingo genom Gårdarike ända bort till Grekland, till
Miklagård (Konstantinopel), hvarest man trädde in i Väringarnes led för
att tjena storkonungen. En af desse till Södern komne Svenskar roade
sig med att å sidorna af det antika marmorlejon, som prydde hamnen
vid Piræus, inrista en runskrift 1, andre sträckte sina färder ända bort
till Särkland d. v. s. Saracenernes land. En uppländsk bonde från
Edstrakten var härhöfvidsman i Grekland, uppländske bonden Ingvar blef
genom sina krigståg i Ryssland, Grekland och Asien, på hvilka han
följdes af flere landsmän, så fräjdad, att om honom skrefs en isländsk
saga. 2 Det var naturligtvis i främsta rummet inbyggarne i de östliga
landskapen, Uppland, Södermanland och Östergötland, som sökte sin
lycka i Österlanden, men äfven ända bort i Vestergötland är namnet
bevaradt af en man, som stupat i Estland.
Under det Olof skötkonung och hans son Anund regerade i
Sverige, styrde deras frände konung Knut Danmark och England.
Mången Svensk trädde i hans tjenst eller sökte på egen hand vinning
i hans stater, framför allt i England: Gestrikar, Uppländingar, Söder-
och Vestmän, Vestgötar och Småländingar.
Sagorna bevara enstaka drag från dessa Nordbornes färder å
främmande haf och i andras land, de visa, att derunder mycket öfvervåld
öfvades, så att man icke kan undra öfver den förskräckelse, med hvilken
deras ankomst helsades. Men om vikingafärderna voro olycksbringande
för de orter, som under dem hemsöktes, så verkade de deremot utan
fråga välgörande på Nordborne sjelfve. Det fanns hos dem ett begär
efter verksamhet, som måste skaffa sig luft och för hvilket det var
kärare ju mer man gjorde och ju farligare det var. Denna
verksamhet blef gerna något stormande och vild, ty folket befann sig ännu
på ett stadium, som motsvarar ynglingens — det behöfde rasa ut, för
att småningom vinna den sans, som höfves den mognade mannen.
Man vann under dessa färder erfarenhet, och de som gingo åt vester
kommo i tillfälle att se mången god frukt af en odling högre än
vikingarnes. Men mer än allt detta är att skatta det medvetande af
kraft som dessa färder skänkte, ett medvetande som icke inskränkte
sig allenast till dem, som voro med, utan ock till de månge, hvilka
åren tvungo till ro eller som icke egde den förmögenhet som
erfordrades för att utrusta ett skepp, till hela det uppväxande slägtet, som
vande sig att tänka på kommande stordåd.
Det stegrade sjelfmedvetandet visade sig icke allenast i en rörlig
lefnads bragder; sedan kristendomen hade kommit till våra bygder,
blef man ock angelägen att föreviga minnet af de hädangångne. Vi
sakna dess värre hvad Isländingarne ega, utförliga berättelser om lifvet
i forntiden, vi ega blott runstenarnes korta inskrifter, men vi må vara
1 Jfr Sophus Bugge uppsats i Månadsbladet nr 43.
2 Utgifven af Brocman år 1762.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
