Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 2. Allmogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 DE STORE ANSLUTA SIG TILL KONUNGEN.
llammarby socken, å hvilken läses: »Björn och Ingelfast och Jon läto
göra bro åt Torsten broder sin. Ypper ristade runorna». Det var
redan gånget så långt, att man började försaka de inhemska namnen
och antaga dem, som voro för kristne män heliga.
Synnerligen länge räckte icke runstenstiden; innan århundradet
hade hunnit till ända synes hon hafva lyktats. Slutet kom helt tvärt,
utan att man kan finna skälet i sjelfva konsten att teckna och utföra
ristningarna. Man upphör att rista runslingor, innan konsten hade
kommit på förfall. Orsaken ligger djupare. De som hittills, i stolt
medvetande af sin duglighet, hade förevigat de sinas minne, miste
småningom sina rättigheter och med dem den sjelfkänsla, som hade
drifvit dem att resa runristade vårdar. Från flere håll hotades bondens
sjelfständighet och inflytande i samhället.
Af gammalt hade konungadömet ett stort anseende. Folket var
fördeladt på landen, men konungen tillhörde icke något visst af dessa,
han tillhörde alla och fick derigenom en mera frigjord ställning. Det
anseende, som någre af allmogen fingo genom sin härstamning,
tillkom konungen i ännu högre grad; de ättstore bönderne voro från de
öfrige skilde allenast genom en nyans, de hade inga särskilda genom
lag stadgade rättigheter, hvilket deremot konungen hade. Han hade
mer än alle andre i riket tillfälle att företaga bedrifter, som kunde
sprida glans öfver honom sjelf och öfver medhjelparne, mer än andre
tillfälle att med frikostiga gåfvor hedra dem, som gjort sig förtjente
af hans ynnest. Om ynglingar och män vände sig till en ansedd
storbonde, för att njuta fördelarne af hans ställning, så skulle de
naturligtvis ännu hellre vända sig till konungen. Att inom de
hvardagliga förhållandena arbeta sig upp till en framstående ställning
kunde vara förenadt med svårigheter, det tog framför allt tid. Slöt
man sig deremot till konungen, vann man hastigare hvad man
åstundade och i vanliga fall så mycket, att man kunde sätta sig öfver den
ringaktning, med hvilken bonden var benägen att se på den, som trädde
i personligt beroende af en annan mans godtycke, låt vara att denne
man var konungen sjelf. Hurudan grunden var för en sådan
konungsmans storhet och med hvilka ögon en bonde af den gamle stammen
betraktade hans ställning, framgår fullkomligt klart af de ord som
lagmannen Torgny yttrade till jarlen Ragnvald: »Underligt beten I
eder, fiken efter tignnamn och kunnen icke råda eller tänka för eder,
så snart I kommen i någon vånde.» Vi våga icke antaga, att Snorre
Sturleson med diplomatisk noggrannhet återgifvit samtalet mellan de
två stormännen, men hans skildring är det oaktadt i högsta grad sann.
Konungsmännens ställning var prekär, men upphöjd, och den bar i
sitt sköte framtiden.
Inom utlandet var det i hög grad den starka konungamakten,
som gaf upphof till medeltidens statsskick. De nyheter, som Sveriges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
