Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 2. Allmogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNGAMAKTEN STIGER. 73
införlifvande i den kristna verlden medförde, bidrogo att höja
konungens makt, i det de fritogo henne från faran att blifva öfvervuxen
af de andra inhemska elementen. Sverige försågs med en prestklass,
till en början bestående af främlingar, sedan rekryterad med landets
söner, men både förut och sedan beroende af en makt utom landet,
som inom detta representerades af biskoparne. Prestens embete var
heligt och hans person måste hållas i helgd, af honom berodde folkets
hopp på kommande salighet, och man gaf skyldigt erkännande åt den
betydelse han egde genom att förunna honom hvarjehanda timliga
förmoner. Den som gaf dem var konungen, icke så mycket derföre
att i lagen var bestämdt, huru långt hans myndighet skulle gå, utan
snarare på grund deraf att han representerade det hela och folket
fogade sig uti hvad han bjöd, så snart det ansågs vara af förhållandena
betingadt. Men i och med detsamma som konungen hade att göra
med tvenne folk i landet, de andlige och lekmännen, och hans makt
påfordrades för att åt de förres tillvara gifva laglighetens helgd, höjdes
hans ställning i någon mon gent emot det andra folket, de gamle
undersåtarne, och de lockelser hans makt och personliga ställning
utöfvade ökades i samma mon som makten.
Man har velat påstå, att konungstjenarne gifvit upphof till adeln
i Sverige. Denna förklaring är alltför ensidig. Man var vid början
af medeltiden icke sträng formalist; för att blifva medlem i den sig
utbildande aristokratin kräfdes icke något så bestämdt utprägladt som
att innehafva den ena eller den andra befattningen. De stora ätterna,
som genom en och annan nyans skilde sig från den allmänna hopen,
funno, när de gamle utvägarne för att vinna makt, inflytande och rykte
begynnte tillstängas, det vara med sina intressen mest förenligt att
ansluta sig till konungamakten, hvars anseende var i växande.
Förhållandet var i hög grad personligt, vida mer än i utlandets
feodalstater, ty det innebar icke nödvändigt mottagandet af ett län eller
en tjenst — det innebar deremot alltid möjligheten att undfå det ena
eller det andra. 1 För att inse, hvilken betydelse de stora ätternas
frontförändring skulle hafva för folkfriheten, behöfva vi endast
besinna, hvilken förändrad ställning lagmännen kommo att få.
»Bondeson skall lagman vara», heter det i den äldsta handskrift vi ega af
Vestgötalagen, antagligen från ungefär år 1290. Deremot, lagman och
hufvudman i den komité, som utarbetade den år 1296 stadfästade
Upplandslagen, var hr Birger Persson, riddare och riksråd. I k. Magnus
Erikssons landslag, från midten af 1300-talet, föreskrifves, att när lagman
behöfde väljas, skulle biskopen infinna sig med två prester och
allmogen skulle välja sex hofmän (frälsemän) och sex bönder, hvilke
tillsammans med klerkerne skulle uppsätta tre personer på förslag och
1 Den tid kom, då de store icke nöjde sig med utsigter, utan kräfde verklighet.
Derom får jag tillfälle att tala i den tredje boken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
