Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 2. Allmogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYTTAN AF DET ARISTOKRATISKA TIDEHVARFVET. 75
förböds all handel på landet och allt handverk, utom det som kunde
i strängaste mening räknas till husbehof. För allmogen återstod då
ej mer än att odla jorden, att betala skatter, att när han uppbådades,
deltaga i rikets försvar. All rätt att taga ett initiativ, snart sagdt all
rätt att varda hörd togs bort: bonden var bunden vid sin torfva och
hade i allmänhet icke att blicka utom hennes rå och rör.
Hvad skola vi säga om allt detta? Det finnes de, som helt
enkelt fördöma det. Det äkta nationela fick vika för det främmande,
det naturliga för det konstlade. — En fosterländsk uppfattning är
visserligen god, men hon har icke rättighet att vara enfaldig.
Förhållandet här var alldeles detsamma som inom öfriga delar af
medeltidens verld. Det var fråga om att tillegna sig något nytt, en
högre odling; för att detta skulle gå snabbare, var det nödigt, att
någre i samhället, de som sträfvade högst, satte sig i besittning af
det nya, lefde sig in uti det, på samma gång de lämpade det efter
den nationela karaktären och hvad förut fanns. Till det gamlas, det
nationelas brister hörde den splittring, som rådde mellan rikets olika
delar. Skulle riket varda stärkt inåt och utåt, skulle något stort kunna
vinnas och uträttas, måste enhet åstadkommas, och denna vanns lättast
derigenom, att öfver de gamla, isolerade landen och öfver den allmoge,
som bodde i dem och som inom hvart område höll på sitt, bildade
sig ett högre samhälle, som hade gemensamma intressen och omfattade
hela riket. I den enhet, som sålunda bildats, måste de förut
söndrade delarne småningom uppgå. Först derigenom kunde det svenska
folket få godt af det everdliga goda, som äldre främmande kulturer
frambragt, först derigenom kunde det gå framåt och omsider intaga
en hedersplats i de europeiska nationernas led.
Äfven deri voro de svenska förhållandena lika de utländska, att
det varaktiga goda, som låg i det nya, var i tillämpningen behäftadt
med bristfälligheter. De som hade blifvit de högste i samhället, kunde
icke på längden behålla sans och måtta. De blefvo sjelfviske och
utöfvade förtryck. Frälsets stigande begär efter förmoner ökade
allmogens skattebördor, och de mäktige i landet behandlade stundom
de »fattige bönderne» med största hänsynslöshet. K. Magnus Eriksson
skrifver den 30 november 1335: »Vi hafva i sanning och alltför mycket
i sanning förstått, att i vår barndom växte upp mångahanda sedvänjor,
flere hårda och ogagneliga än gagneliga och goda, den ärlige allmogen
och oss till mycken bedröfvelse, alle kloke män till mångahanda tunga.
Nu sedan vi kommit till myndiga år, hafva vi bedt, rådt och hotat med
hård räfst, att återvändas skulle af sådan krank sedvänja. Få äro de
som gjort det för vår böns, råds eller hots skuld. För den skuld hade
vi ett möte med våra gode och kloke rådgifvare — — öfvervägande
med dem, huru god sedvänja och rätt måtte stadgas och stadfästas,
krank sedvänja och orätt nedläggas och göras oduglig, med ljuft och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
