Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 2. Allmogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 LANDETS SPLITTRNING.
af de tre skulle konungen nämna en. Huru bunden allmogen emellertid
var i valet, synes bäst deraf, att lagmansembetena voro så godt som
ärftliga, äfven efter den tid, då en Bo Jonsson dref ett sådant
missbruk med sin makt, att han på en gång var lagman och den man,
hos hvilken lagmannens beslut skulle öfverklagas. Under 1400-talet
öfvergifves i mången lagsaga den urgamla landstingsplatsen och
lagmannen håller ting omvexlande i häraden. Samma århundrade händer
det, att lagmannen, numera vanligen ett af rikets råd, ej längre bor
inom lagsagan.
Det är redan sagdt, att Sverige från början bestod af flere land,
var, som det riktigt betecknats, en förbundsstat. Hvart land hade
sitt ting, på hvilket allmogen samlades med lagmannen i spetsen och
behandlade sådana ärenden, som gällde landet i och för sig och i
förhållande till de andra landen. Man har skämtat öfver das deutsche
Inland och das deutsche Ausland. Förhållandet var det samma fordom
i Sverige, hvarest utländsk man och utanrikes-man ingalunda voro
identiska begrepp. Om en Vestgöte dräpte en »svensk eller småländsk
inan-konungsrikes-man» voro böterna mindre än om han dräpte en
Vestgöte. Ville konungen blifva erkänd i riket, var det icke nog med
val och den första hyllningen, utan han måste resa till hvart land,
vid dess gräns gifva och mottaga gislan och å dess ting å nytt hyllas.
Vi veta, hur det gick Ragnvald knaphöfde, som var så »båld och
hugstor» att han icke brydde sig om ceremonien med gislan, och som »för
sin vanvördnad mot alla Vestgötar fick en vanhederlig död. Då styrde
god lagman för Vestergötland och landshöfdingarne och alle voro då
sitt land trogne» Småningom blef det verkligen en ceremoni, ty
konungarne företogo icke sin eriksgata förr än de både länge och
väl hade regerat. K. Magnus Eriksson t. ex. blef myndig år 1332
och red sin eriksgata först 1335. Af gammalt, när konungen ville få
beslut i någon rikets angelägenhet, behöfde ärendet föredragas i hvart
landskap. Seden blef aldrig upphäfd, han kom ibland äfven i senare
tider till användning, men i allmänhet lades den å sidan och
konungarne afgjorde rikets angelägenheter antingen på egen hand eller efter
samråd med de sine män, som de behagat kalla till »sitt samtal».
Så försvann allt mer allmogens rätt att gripa in i det allmänna.
Landskapet upphörde allt mera att vara land, det blef i stället lagsaga,
de vigtigaste ärenden, som föredrogos å tinget, gällde lagskipning eller
lagsagans egna angelägenheter. Äfven denna qvarlefva af det gamla
skicket hotades med undergång. Konung Erik af Pommern ville
upphäfva lagsagornas ting och ersätta dem med ambulatoriska kungliga ting.
Detta var ännu icke allt: för att lättare förse landet med
förnödenheter och främja industrien, begynnte konungarne alltifrån den
senare delen af 1100-talet att omhulda städerne i riket, att ombilda
de gamla och skapa nya efter utländskt mönster. Dem till fördel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
