Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 2. Allmogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLMOGEN FÅR ÅTER POLITISK BETYDELSE. 79
skall åter varda i Sverige, som det fordom var i konung Eriks dagar,
som nu kallas helig och som man här mycket ärar»1 Brefskrifvaren
har rätt: den strid som nu begynntes skulle åt allmogen gifva hvad
han ännu i den helge konungs Eriks dagar hade, nämligen politisk
betydelse. Nu var dock allmogen icke längre all moge, utan måste han
dela makten med de andra stånden, som utgått ur allmogen, men under
tidernas lopp blifvit omgärdade med en hel mängd privilegier.
Det inflytande på landets offentliga angelägenheter, som allmogen
hade vunnit genom den engelbrektska resningen, förlorade han
sedermera icke. Ombud från landskapen samlades fortfarande å riksmötena
jämte de privilegierade stånden och dessutom gåfvo de politiska
förhållandena under den senare delen af Sveriges medeltid allmogen
otaliga tillfällen att mellan riksmötena gripa in på ett vida kraftigare sätt
än vid dessa, å hvilka böndernas inflytande var begränsadt genom de andra
stånden och å hvilka de i allmänhet synas hafva, såsom det heter i
berättelsen om 1527 års riksdag i Vesterås, lyssnat till dem »som första
rösterna gifva borde», för att af dem få »veta hvad de gilla skulle». De
förnämligare frälseätterna voro under 1400-talet och början af 1500-talet
splittrade i olika partier och bestämdes deras sträfvanden alltför ofta
af hänsyn till egen fördel. De som förde fosterlandets talan funno det
ofta svårt att hos de tvistande stormännen finna det nödiga stödet för
sina försök att omöjliggöra unionens återinförande och vädjade då alltid
med framgång till allmogen, som i sin politik icke leddes af annan
biafsigt än möjligen den att få lättade skattebördor eller åtminstone att
få utöfva sin rätt att deltaga i bestämmandet af de extra gärdernas
belopp. Sturarne tryggade sig alltid till allmogen, som äfven med stora
uppoffringar hörsammade deras kallelser till vapen; när rådet år 1497
förklarade den äldre hr Sten afsatt, vägrade han att erkänna giltigheten
af dess beslut, alldenstund makten var honom gifven äfven af allmogen.
Den enighet, som denna tid rådde inom allmogen, berodde i främsta
rummet på gemensam kärlek till fosterlandet, ty i öfrigt höll man ännu
på den gamla styckningen i land och härad. När en resning åstadkoms,
begynnte vanligen ett landskaps inbyggare, genom bud och bref
manades de andra landskapens menigheter till efterföljd. Dalkarlarne, som
på 1430-talet togo det första steget, synas sedan dess hafva ansett det
vara sin skyldighet att i liknande fall gå i spetsen och det tyckes,
som man i öfriga delar af landet vant sig vid att gifva dem en viss
rang framför de andra. År 1507 hade allmogen i Finveden åtagit sig
att utgifva en gengärd, hvars belopp dock icke var bestämdt. Å
riksföreståndarens vägnar underhandlade fogden med hvart härad och fick
länge vänta på svar, alldenstund intet härad var hugadt att fatta ett
beslut, utan att veta huru man i de andra var sinnad. När han omsider,
efter många och långa underhandlingar, fick ett tillbud, var det så lågt
1 Von der Ropp, Hanserecesse 1, s. 304.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
