Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 2. Allmogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLMÄNNINGSBÖNDER. BRYTAR. 81
landbor, som skötte jord, låt vara andras, kallades liksom bönderne på
latin rustici och voro förmer än de öfrige, som icke skötte jorden annat
än som andras hjelpare eller tjenare.
Som en mellanklass mellan odalbönderne och de öfrige kunna vi
upptaga allmänningsbönderne d. v. s. sådane, som med vederbörligt
tillstånd hade inom allmänningarna brutit sig gårdar, hvilka gingo i arf
från far till son. De hade, såsom vi få se i kapitlet om skatteväsendet,
en mindre fri ställning än odalbönderne, men skulle dock, enligt
Vestgötalagens bestämda yttrande, räknas som bönder, icke som landbor.
I spetsen för trälarne på en bondes gård stodo en man och en
qvinna, bryten och dejan. När träldomen upphörde, stannade namnen
qvar, men tillades då fria tjenare. Namnet Bryte kom småningom —
redan i början af medeltiden — att beteckna ett särskildt slag af
jordbrukare, bryte blef till och med en tjenstemanna-titel. 1
Bryten, af gammalt betrodd med att hafva tillsyn, kunde blifva den
som skötte jordbruket och allt öfrigt å en gård, vare sig vid sidan af
en jordegare, som af en eller annan anledning icke kunde eller icke
ville sköta sin jord, eller ock ensam på någon gård, å hvilken
jordegaren ej bodde. Han stod i strängt beroende af jordegaren, var, som
det i Vestgötalagen heter, hans miskundsman, efter jordegarens vilja fick
han rida i eller ränna ur gården. Han anställdes i kraft af en
särskild öfverenskommelse (det talas om stämmodagar och om att
fästa bryten), hvilken bryten icke egenmäktigt fick häfva. En
jordegare ville icke gerna göra sig af med en god bryte, men kunde dock
icke tvinga honom att stanna för alltid. Om bryten på tre ting hade
anmält sin önskan att afgå, kunde han icke längre hållas qvar.
Bryten kunde tillträda en gård uteslutande i egenskap af tjenare
och kallades då äfven redosven, eller han kunde uppträda som delegare,
i det han i boet bragte in en del lösegendom. Kom han med två
tomma händer till sin plats, tillföll, enligt Vestgötalagen, allt hvad
han under sin förvaltningstid förvärfvade i jord och gärsimar (lösören)
jordegaren, hade han deremot andel i boet 2, delades vinsten mellan
jordegaren och honom efter hvarderas insats. I Danmark, der
bryteväsendet var rikt utveckladt. kunde andelen i lösöreboet anordnas på tvenne
sätt, dels genom fälag, då hvardera parten hade sin qvot i det hela,
dels genom virdning (æstimatio), då jordegaren till bryten öfverlemnade
inventarier till ett visst värde, och skulle i detta fall, när förhållandet
mellan jordens egare och förvaltaren bröts, till jordegaren utlemnas
1 Bryte = den som bryter och utdelar brödet eller i allmänhet maten till de
underlydande; deja (degja) — den som gör degen. Båda namnen förekommo äfven hos
Angelsaksarne, brytta och dige. Bröd-utdelandet och brödtillverkningen gåfvo upphof
icke allenast till tjenarenamn. Husbonden kallades fordom i Sverige lavarþer
(isl. Låvarðr, angels. hlaford) d. v. s. den som utdelar brödet, och af detta ord har
den nuvarande engelska titeln lord uppkommit. Ordet lady anses bildadt genom
förvandling af orden hlaf-dige d. v. s. bröddeja. På latin kallades bryten villicus.
2 Jfr t. ex. DS nr 1605, en handling från Uppland.
Hildebrand, Sveriges Medeltid 1. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
