Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 3. Allmogens lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
102 BRÖLLOPP.
önskansvärd ålderdom genom Christum vår Herre». Kring brudparet
svängdes nu karet med doftande rökelse och de sista bönerna lästes 1
Den brud, som hade ett godt rykte, bar under vigseln krona eller
krans. En krona ses å brudens hufvud i fig. 9. En krans, bildad af
en tygstomme och prydd med en rad upphöjda och genombrutna
ornament, är afbildad fig. 10. Bruden erhöll en vigselring af guld,
mot det nuvarande bruket vanligen prydd med en sten, gerna en
safir, trohetens sinnebild. Det är svårt att bland de många ringar
från medeltiden, som ännu finnas i behåll, utpeka dem, som varit
vigselringar. Såsom sådan torde man dock kunna anse den fig. 11
af bildade med den vackra helsningen ’frid åt egaren’.
Sedan vigseln förrättats, begaf man sig till brölloppsgården, der
presten och de inbjudna slägtingarne infunno sig. Mannen och
hustrun leddes till brudkammaren, hvarest de knäböjde framför den
gemensamma bädden och presten läste öfver dem och brudkammaren
böner och välsignelser. Så lystes kyrkans frid öfver det nya hemmet.
Men liksom man icke nöjde sig med
vigseln, utan fortfarande höll på det från
urgammal tid ärfda ’giftermålet’, så torde
-: man i det nya hemmet icke hafva nöjt sig
med den kyrkliga välsignelsen, utan troget
bevarande en sed som var ärfd från
hedendomens dagar, gingo makarne fram till
elden som brann på härden: denna eld representerade den gamla
hedningaguden Tor, familjelifvets skyddare och helgare. Jag har
visserligen ingenstädes funnit någon anteckning från medeltiden om
iakttagandet af denna sed, men då än i dag i mången svensk landsort de
nygifta vid inträdet i sitt hus pläga ställa sina steg till elden, som
brinner i köket, måste man naturligtvis antaga, att seden, som leder
sin upprinnelse från en hednisk kult, iakttogs äfven under den
katolska kyrkans mellanliggande tid.
Nu börjades brölloppskalaset, som helt visst var rundligt. Der
sparades icke på mat, men ännu mindre på dryck; det senare kunna
vi sluta deraf, att festen företrädesvis kallades ölstämma eller
mungåttsgärd, brölloppsfolket kallades mungåttsmän. Ej heller slutades
det med den första dagen, utan fortgick äfven den andra och tredje,
11. Vigselring.
Fig. 11. Fingerring af guld med en infattad, oslipad safir och inskriften pax posessori,
funnen å Råda egor, Konungsunds sn, Östergötland ; han torde vara förfärdigad i slutet
af 1200- eller början af 1300- talet. Förvaras nu i Statens Historiska Museum.
1 Ofvanstående skildring är tagen ur det genom biskop Brasks försorg i Söderköping
år 1525 tryckta manuale för Linköpings stift, af hvilket utdrag äro trycka i Troils
Skrifter och handlingar til uplysning i svenska kyrko och reformations historien,
del. 3, s. LIV o. f. I samma del s. 56 är aftryckt Olai Petri Een Handbook påd
Swensko, ther doopet och annat mera vthi ståår (Stockholm 1529), som företer
flere betydande olikheter — deremot flere likheter med det nuvarande formuläret —,
men bibehåller ceremoniens fördelning i en akt utanför och en akt ini kyrkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
