Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 3. Allmogens lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DE GAMLE. FLATFÖRING. 115
till ätten, i detta fall arfvingarne, måste denna frånskilda del, när
fadern hade dött, återgå till boet och derefter det hela skiftas.
Det svenska bondeståndét synes under medeltiden hafva varit ett
kraftigt slägte. I handlingarna från denna tid omtalas ofta personer,
som hunnit hög ålder, och länge synes man i allmänhet hafva
bibehållit själsförmögenheterna. Under en period, då man icke skref så
flitigt som nu, var mycket af det, som man behöfde veta, nödvändigt
anförtrodt åt de lefvandes hogkomst. Till denna vädjades också mången
gång, när tvister uppkommo, och för att då vinna klarhet i saken
tillkallades gode minningsmän, ju äldre desto bättre. I dombref
omtalas 80-åringar, ja 100-åringar, som visste
att redogöra för huru förhållandena voro ;
i deras barndom och för hvad de hade =—
hört af föräldrar och ännu aflägsnare
förfäder. Tankeverksamheten var den tiden
icke splittrad på så mångahanda ting och
kunde derföre koncentreras på det mindre
mått af vetande man hade. De gamle
spelade således onekligen en rol i
samhället och höllos äfven derföre i vördnad.
»Ännu, säger Olaus Magni, är det hos de
nordiska folken sed, att ynglingen, när han
möter en gammal, viker undan för honom
och träder en gammal in i ett rum der
unge sitta, stiga de upp för honom, aldrig
försummande att visa de äldre vördnad.» —
Det hände dock, att arbetet och om- —
tanken blef den gamle för tung, när
han icke hade barn i huset som bistodo aS S
honom. Han uppgaf då sin sjelfständighet
— hvadan han ock stundom kallades
gåfträl — och lemnade åt en annan att sköta
jorden och uppbära dennas afkastning.
Ibland flyttade den gamle till den, som
skulle föda honom till döddagar, ibland —
f ? DyF—SSSS = .
. . —— =
upptog han denne i sitt hus. Detta gii;
... . n ° n MIIIIIIIIIIIIIIIII —
kallades att flatföra sig eller gå på =—=11 ——=
sytning till någon. Vilkoren bestämdes 24. Viaticum.
genom närmare öfverenskommelse: man kunde rätt och slätt
förbehålla sig nödtorftigt underhåll med föda och kläder för sig och
hustrun, ibland ock för någon tjenare, man kunde, derest de fördelar
man sjelf erböd voro betydande, förbehålla sig mera än det rent
nödvändiga. Som ett förhållande af detta slag kunde göra ättens
Fig. 24. Efter original i Statens Historiska Museum. Viatica kallades äfven
Dixides, ciboria. Se vidare i fjerde boken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
