Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 3. Allmogens lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
120 DÖDEN.
hvarest det upplöstes. Genom att sluta sig till en sådan procession
erhöll man ganska riklig aflat.
Icke alltid bodde den sjuke så nära kyrkan att presten kunde
beqvämligen gå till honom, än mindre räkna på att få följeslagar. När
afståndet var stort sände man efter presten med häst eller båt, de
heliga tingen inlades i en silkespung och han anträdde sin färd,
beledsagad af klockaren, än öfver sjöar och elfvar, än till lands, på
besvärliga vägar, som ledde än förbi menniskoboningar, än genom obygder. 1
Alltemellanåt ringde klockaren i en liten klocka, för att underrätta dem
som bodde vid vägen eller som kommo vandrande på densamma, att
det heliga nalkades. Alla som man mötte kastade sig andäktigt på
knä, slogo sig för sitt bröst, sänkte hufvudet och upplyfte de
hopknäppta händerna för att visa sakramentet sin vördnad. Ryttarne stego
af sina hästar »för att hedra Honom, som för deras skuld hade stigit
ned från himlarnes höjd.» 2
Var den sjuke verkligen döende, var det icke nog att skrifta
och husla 3 honom, utan då borde man äfven olja honom d. v. s. med
helig olja, under uttalande af välsignande ord, bestryka hans ögon, öron,
32. Likkista af stenhällar.
näsa, läppar, händer och fötter (fig. 26); katolikerne sågo i oljningen,
säger Olaus Petri, »et weghabreff» eller pass för den sista färden. För
sådant ändamål måste presten föra med sig krismatoriet eller
smörjelsekaret, som vanligen innehöll tre rum för de tre slag af oljor, som
Fig. 32. Efter teckning af f. d. antiqvitetsintendenten P. A. Säve. Jfr
Antiqvarisk Tidskrift för Sverige del. 1, s. 283.
1 I Finland hade man åtminstone i vissa orter en sockenhäst, som anskaffades af
församlingen för att af presten användas när han skulle rida i sockenbud. Som
sådana sockenhästar emellertid vållade tvistigheter mellan prest och församling,
tillrådde Åbobiskopen Magnus år 1492 deras afskaffande. Sockenhästen var icke,
säger han, såsom månge tycktes benägne att tro, odödlig: lätteligen blef han rifven
af björnar och ulfvar eller dödad af andra håstar, han kunde lätt gå ned sig i
kärr eller fastna i dåliga broar, han kunde drunkna och sommartiden, om han
släpptes på bete, kunde man icke alltid taga honom så hastigt som det behöfdes.
Detta kunde visserligen hjelpas genom att ständigt hafva honom framme vid gården,
men om pest eller annan ond död härjade i socknen och flere sockenbud kommo
samtidigt, ett från söder, ett från norr, då gjorde icke den enda sockenhästen till
fylles. Det vore derföre vida bättre, att den som kom att kalla presten förde med
sig häst åt honom. Arwidsson, Handlingar till upplysning af Finlands käfder, del.
1, s. 108 f.
2 För detaljerna i denna skildring jfr erkebiskop Nils Ragvaldssons statuter för den
svenska kyrkan. Reuterdahl, Statuta synodalia s. 151.
3 Husla — gifva nattvarden (husl — nattvardsbrödet).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
