Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 3. Allmogens lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BEGRAFNING. 123
vigtigaste vapnen och kyrkokläderna, qvinnan en fullbäddad säng,
kyrkkläderna, ett spänne och fingerringen af guld.
Man begrof ej längre invid gården, såsom man hade gjort under
heden tid. De dödes kroppar lades i kyrkogården, dock icke norr om
kyrkan, ty denna sida ansågs ohelig. Mot norr hade kyrkorna i den
äldsta tiden sällan fönster eller dörr och som kyrkogården norr om
kyrkan allenast undantagsvis användes, gick der kyrkogårdsmuren
ganska nära intill sjelfva kyrkan (fig. 31). 1
Under början af medeltiden lades liket i en kista, som byggdes
nere i grafven af lösa sido- och täckhällar. Sådana, försedda med ett
smalare utsprång för hufvudet, äro funna vid Sjögerås i Vestergötland
(fig. 32). Liknande stenkistor har jag upptäckt i ett sidorum inom
Varnhems cistercienserkyrka. Senare synes man allmänt hafva
användt träkistor.
Den som var förmögen kunde genom gåfvor till kyrkan bereda
sig en grafplats inom densamma; de öfriga måste nöja sig med en
hvilostad på kyrkogården, hvilken man gerna utmärkte med en
stenvård, vanligen en häll med eller utan upprättstående kors, i hvardera
ändan. De som hade en något framstående ställning eller åtminstone
en något när hög grad af sjelfmedvetande, försågo likstenen med
inskrift. Simpelt folk, som bekostade en stenhäll, mer och mindre
utsirad, höllo icke så noga på inskriften (fig. 33). Dock finnas å
gotländska kyrkogårdar många grafstenar med långa inskrifter, som synas
vara lagda öfver bönder. Den fig. 33 afbildade tudelade grafhällen
har varit lagd öfver man och hustru.
Huru än lifvets böljor häfde sig öfver de bortgångna slägtenas
grafvar, man glömde icke gerna sina döda. Ättkänslan, om hvars
styrka jag redan talat, utgjorde en borgen för hogkomsten af de äldre
slägtena, och den fromhet, som kyrkan fostrade, sysselsatte sig mycket
med de bortgångnes öde i evigheten. Kyrkan förordnade om en egen
dag, då man skulle bedja vid de sinas grafvar, alla själars dag, som
årligen firades den 2 november. Under senare delen af medeltiden
stiftade man i våra domkyrkor särskilda själakapell.
1 Förmodligen var den norra sidan ohelig för den kristne, emedan den synes hafva
varit helig för hedningarne. Obenägenheten att söka sig grafplats norr om
kyrkan har icke vikit förr än i allra nyaste tid. Sägnen, som förgätit det
ursprungliga skälet, — man kunde icke undvara ett skäl för en så utpräglad sed, — har
uppfunnit det skälet, att kyrkorna skola å domens dag falla norrut, hvilket skulle
göra det för de å denna sida begrafna omöjligt att uppstå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
