Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 4. Arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
180 JORDENS FÖRDELNING.
kom i fråga, men så märkliga, att de för denna kunde användas: en
udde, en åmynning, ett stort stenblock, ett träd eller en rest sten. 1
Bäst var det, när gränsen kunde dragas öfver något, som var så
egendomligt, att det ej gerna kunde glömmas eller förvexlas: i ett bref
omtalas som gränsmärke ’en rörlig klippa (rupes mobilis), som folket
kallar kopparhäll’, i ett annat (af år 1287) omtalas en runsten. Som
det ena trädet eller det ena berget ej alltid kunde med full säkerhet
skiljas från det andra, sökte man erhålla visshet genom att inhugga
ett märke, vanligen i korsform. 2
Dessa naturliga märken kunde vara goda för utstakande af gräns
inom skogar o. s. v. Men äfven der, ännu mera i sammanhang med
den odlade jorden, anbragte man konstgjorda gränsmärken. Dessa
kallades i allmänhet rå, äfven tjäldra (se ofvan) och rör. 3
Grannarne i en by brukade jorden gemensamt, dock så att i vissa
fall hvar och en hade sin utstakade mark, inom hvilken han fick sköta
sig efter bästa förstånd, allenast han aldrig kränkte de andres rätt.
Hvarhelst jordmonen var lämplig, upptog man åker eller äng.
Gynnades man af naturen kunde man få stora fält, men på de flesta orter,
äfven der nu åkrarne äro vida — på den tidens sanka marker —, voro de
odelbara fälten små och spridda samt af olika godhet. Det gällde nu att
åstadkomma en sådan fördelning, att hvar och en fick så stor areal han
skulle hafva i förhållande till hans andel i byn, samt så, att ingen fick
blott af den goda eller den dåliga jorden. För att full rättvisa skulle
vinnas, delades hvarenda åker, hvarenda inom inegorna liggande äng i
lika många lotter, som det fanns delegare i byn, och fördelades
lotterna i samma ordning som tomterna lågo i byn, så att den som bodde
»närmast solen» ock fick sina jordlotter närmast solen. Äkrarne voro
1 Enligt Helsingelagen (viderbobalken kap. 13) voro träd sämre än stenmärken,
dessa sämre än berg, dessa åter sämre än bäckar, bäckar sämre än sjöar.
2 Den som vill se exempel på gränsbestämmelser hänvisas t. ex. till DS nr 240, 935,
1058, 1684 (de pinu signata cruce in abietem similiter signatam cruce), 1698 (per
quercum quandam incisionem crucis habentem). I Valla håärad (Vestergötland)
finnes, efter hvad jag hörde år 1871, ännu i en skog en korstecknad sten. Här
ofvan omtalades nyss grimor. I danska urkunder förekommer uttrycket ’grimet
træ’, hvilket af Molbech (Glossarium) öfversättes med ’svärtadt’; »kanske, tillägger
han, brände man märken i de träd, som skulle utvisa gräns.»
3 Ordet tjäldra förekommer i Vestgötalagen (äfvensom i landslagarne, som upptogo
stadganden och uttryck ur de äldre lagarne) samt (enligt Rietz) i Vestergötlands
och Smålands folkspråk. Tjäldran skulle bestå af en sten, som hvilade på två i
jorden nedlagda stenar; de senare hade vitsord. I mellersta Sverige hade man
ock trestenarör, men dessa voro icke lika giltiga som femstenarören (i
Södermanland kallade ringrör), som bestodo af en sten liggande på fyra
underliggare. Äfven tvåstenarör kunde vara giltiga, men aldrig i större gränslinier
en ensam sten. Bolstadsgränser inom en bys mark behöfde icke så stora märken:
enligt Upplandslagen t. ex. (viderbobalken kap. 18) två stenar eller en sten och
en staf (eller stake) eller en sten med derunder nedlagda ben.
4 Jfr Hanssen, Agrarhistorische Abhandlungen, s. 44 samt ett par citat från åren
1424 och 1429 å nästa sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
