Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 4. Arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
GRÄNSERS BESTÅMMANDE. 179
odlingen ännu hade hunnit så långt, att man behöfde med en viss
ängslan spörja efter skilnaden mellan mitt och ditt, man icke tog det
så noga med fastställandet af gränsen mellan tvänne byar, om denna
gräns var att söka i ett bredare vatten, öfver ett berg eller genom en
skog. Men på vattnet kom man i träta om fiskrätten och i skogen
möttes till sist hjordarne från tvänne håll och så kommo i strid först
herdarne, sedan bönderne. Det hände, att man kunde sämjas, derest
byarne och på grund deraf äfven hjordarne voro ungefär lika stora,
och boskapen fick då gå hof om hof, klöf om klöf. Annars fick man
lof att uppdraga en gränslinie, af hvilken endast enstaka punkter kunde
synas å marken, äfven dessa ej alltid säkra, och hvilken den tiden ej
kunde uppritas på någon karta. Här gällde det framför allt att lita
till de gamles minne.
Att bestämma en sådan gränsskilnad kunde ock vara förbundet
med svårigheter, framför allt i de djupa skogarne, der bland träd, berg
och vatten det kunde vara svårt att komma fram, ännu svårare att
orientera sig. I Vartofta härad (Vestergötland) hade det på andra sidan
Vättern liggande cistercienserklostret Alvastra erhållit en utjord, som
gränsade intill häradsallmänningen. År 1225 kände man behof att få
gränsen bestämd. Häradet utsåg då füra män, som med abboten och
hans följeslagar gingo en gång och förnyade de gamla grimorna
(märkena). De begynnte i söder vid en å, der den första tjäldran sattes,
och gingo sedan från tjäldra till tjäldra, från grima till grima, solrätt
eller upprätt, mellan ett gärde och en annans egor fram till en lind,
och sedan mot norr, fram till en bäck. Å en klippa, liggande å bäckens
motsatta strand, ställde sig de fyra utskickade och förklarade: »mot
denna klippa hafva gränsmärkena att gå solrätt eller upprätt» Dagen
derefter redogjordes för ’gångens’ förlopp och gafs klostret fasta på de
utsynade egorna, hvarefter alla tjäldrorna uppsattes.
När gräns skulle utstakas i djupa skogar, plägade man upptända
eldar, hvilkas rökpelare höjde sig öfver skogstopparne och bildade
riktpunkter. Detta medel var dock knappast användbart annat än när
träden voro aflöfvade. 1 Ibland bestämdes gränsen temligen på måfå.
Så t. ex. föreskrifves i Östgötalagen (bygdabalken kap. 28) rörande
gränsens bestämmande i ett större vatten: man tage ett 9 alnar långt
skepp och lägge det med den ena stammen i vassen, med den andra
ut åt djupet, en man ställe sig derefter i den yttre stammen med ryggen
utåt och kaste så öfver axeln skaftet af en båtshake — då egde byn
vattnet så långt ut som dit stången föll ned, det utanför liggande
var allmänning.
Gränsmärkena voro ofta naturliga eller, för att begagna ett
allmännarec uttryck, sådana som redan funnos innan någon gränsreglering
1 Sine fumo non possemus veritatem rectitudinis querere et fumus in tanta densitate
foliorum non possit per tantum spacium veritatem demonstrare et ob has causas
hoc omisimus, considerantes hoc arboribus nudatis foliis posse fieri competenter.
DS nr 1867 (år 1312).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
