Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 4. Arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
192 HUSDJUR.
marken, äfven kallad hjordlöten eller hjordvallen. Herdens post var
ganska ansvarsfull. Han var ansvarig för att boskapen hade tillräcklig
föda, att den ej kom till skada när den gick öfver broar eller berg,
att djuren icke gingo för långt ut i vatten eller på dyig mark, att de
ej refvos af vargar eller togos af tjufvar. Fullgjorde han icke dessa
åligganden var han skyldig till böter. Man var dock så vida billig,
att man ansåg fall inträda, för hvilka herden ej kunde värna och hvilka
derföre icke fingo läggas honom till last. Blixten kunde slå ned och
träffa ett djur, han ansågs kunna reda sig mot en tjuf, men icke mot
det våld, som en rånare utöfvade, han borde kunna afvärja en varg,
men björnen var honom för stark. Ej heller var det hans fel, att ett
djur dog af stygn eller farsot. När ett djur dött utan herdens
förvållande, skulle han under dess hufvud lägga sin hatt eller kappa eller,
om dessa plagg voro honom för dyrbara, risqvistar samt stöta sin staf
vid sidan ned i marken. Ett af djuren i hjorden skulle hafva en skälla
fästad vid en jernbåge, som omslöt halsen.
Man förde ofta boskap, i synnerhet hästar, ut på öar, hvarest de
sannolikt lemnades åt sig sjelfva.
I öfrigt plägade man, för att bereda djuren bättre bete, tjudra eller
binda dem med hälla eller fjätter. 1
Om fähusets eller stallets inredning saknas upplysningar. Krubban
kallas i hel. Birgittas uppenbarelser jäta och fästes vid henne djuret
med en klafve. Svinen bodde i svinstigan. Det är för öfrigt sannolikt,
att de smärre djuren å sina ställen bodde i bondens stuga. Sådan är
2
ännu seden å vissa orter.
Den svenska hästen var af gammalt fräjdad. Redan Jordanes, en
alan, som lefde på 500-talet, berättar att hästar exporterades från Sverige,
och detsamma berättar tusen år senare vår Olaus Magni. Att äfven
under mellantiden hästar utsändes visas dels t. ex. af ett k. Magnus
Erikssons bref af år 1347 (DS nr 4213), dels af handlingar i Danzigs
rådhusarkiv från midten af 1400-talet. 2
Olaus Magni berättar i sin adertonde bok utförligt om de svenske
hästarne och deras goda egenskaper. De norske hästarne äro af
medelmåttig storlek och underbar styrka och snabbhet, när det gäller att
färdas öfver berg och steniga vägar. De svenske och götiske hästarne
passera med större ihärdighet och med stor snabbhet utan åtskilnad
kärr och höjder och djupa skogar. De små öländske hästarne äro mera
angenäma att se på än starka. Äfven de finske hästarne äro goda.
1 Åfven andra bindmedel omtalas. Helsingelagen säger (viderbobalken kap. 6) att
hästar skola göras oskadliga med hof- eller knästock eller skakhälla, nöt med
fjöl för ögonen eller hornstock eller håbända, getter med stock å halsen eller
hälla om hals och fot, svin med klafve om halsen eller snöre om öronen eller ring
i trynet.
2 Hieh. Danzigs Handels- und Generbsgeschichte unter der Herrschaft des deutschen
Ordens s. 152.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
