Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 4. Arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
194 HÄSTAR.
Jag har lånat dessa vidlyftiga föreskrifter, emedan de bättre än annat
visa, hvilket värde man satte på hästen.
Detta visar sig för öfrigt af prisen, som betalades för hästar, pris,
som naturligtvis varierade efter djurens olika godhet. Jag har ur
medeltidens handlingar antecknat några pris; de siffror som uppgifvas
beteckna mark penningar.
Ar 1283.- 3—4. Ar 1332- 400.
» 1311. 3—12. » 1345 221/2
» 1322 60 » 1359 50.
» 1328. 4—20 » 136333 60.
» 1329. 16. » 1401 120.
» 1331 8—30. » 1414 10—40
År 1409 såldes en fåle för 30 mark. Exemplen, som lätt skulle
kunna mångfaldigas, äro icke med omsorg utsökta, men de gifva en
föreställning om prisens olikhet och jag tror att man i våra urkunder
sällan finner en häst betalad med mindre än 3 eller med mera än 400
mark. Den sistnämnda summan vid den angifna tiden svarar ungefär
mot 24,000 kronor. Vid midten af 1300-talet synes man för en oxe
aldrig hafva betalat mera än 4 mark.
För de olika slagen af hästar hade man olika namn. Sålunda
förekomma häst, hingest, föl (fyl, fol, fole), stoet kallades hors, hyrsa
eller skjut vidare rus, Gotlandsnamnet för hästen, samt skjut, såsom
namn på ett simpelt slag af häst, rinnare, något bättre, gångare,
g
ännu förnämligare, och främst af alla örs eller stridshästen. 1
Olaus Magni berättade, att fölen gingo i det fria med sina mödrar,
intill dess de blifvit tre år gamla. En sådan flock af hästar, som året
om lefde ute, kallades ett stod (stoþ), mödrarna kallades stodhors,
deraf har det nuvarande namnet sto uppkommit. 2
Det hände lätt, att dessa hästflockar småningom antogo en allt
mera utpräglad frihet. Också talar Skånelagen om vildhors.
Skrapan, som användes vid hästens rengöring, är redan omtalad
efter Olaus Magni. I Linköpings papperscodex uppräknas följande
hoftyg: hoftång, skohammare, genhammare, brodd, skafjern, stotfil
(= skorasp?) skardajern (= hofklinga?) och åderjern.
1 De latinska namnen äro eguus, caballus, polidrus, palefredus, ambulator och
dextrarius. Den äldre Vestmannalagen angifver förhållandet mellan gångare, rännare
och skjut =— 3 : 11/2 : 1. Ordet hingst förekommer mindre ofta, hvilket kan
förklaras deraf, att under medeltiden icke fanns någon skilnad mellan hingst och
häst. Man synes nämligen icke hafva haft för sed att skära ut hästarne; jfr
Schlyters Glossarium under ordet skjut.
2 Stodhorsen kallas på latin iumenta indomita, ibland utan tillägg af adjektivet.
Stop hors i skoghum gangæ, all þy fyl sum af föþæs (Vestgötalagen). — Omnia
iumenta mea indomita dicta stothors cum equo nigro eunte cum illis (Skåne, år
1345) DS nr 3933. — I ett bref af år 1300 (Östergötland, DS nr 1305) heter det:
VII iumenta vulgariter dicta løsbiukh cum pullis si qui fuerint. — Stoþ omtalas
allenast i lagarne för Skåne, Öster- och Vestergötland. Det torde derföre kunna
anses ovisst, huruvida man äfven i mellersta Sverige hade samma sed att låta stona
med sina föl vistas i det fria året om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
