Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 4. Arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
206 JAGTRÄTT.
gjorde stor skada på folk och fä, hvadan man såg sig föranlåten att
gripa in med lagstiftning: hvar grupp af sex bönder eller landbor skulle
årligen vid en marks vite lemna konungens fogde ett vargskinn. 1 Det
förefaller dock, som förordningen tillkommit icke så mycket af
intresse för odjurens utrotande, utan fast mer för att införa en ny
skattetitel. Den ändring synes sedermera hafva blifvit vidtagen, att ej längre
hvar grupp af sex skulle aflemna ett vargskinn, utan i stället häradets
inbyggare erlägga fyra skinn eller ett motsvarande antal mark penningar.
När denna förändring vidtogs kan jag icke uppg gifva, men den synes
tillhöra k. Karl Knutssons första regeringstid. Åtminstone underrättar
han i ett nu förkommet bref af år 1455 Södermännen, att ulfskinn,
som han tillförene påbudit, efterskänker han, ’efter det var allmogen
emot.’2 Om denna eftergift verkligen genomfördes öfver hela landet,
torde krafvet hafva kort derefter blifvit
o förnyadt, såsom det synes, af rådet, 3 ty
p år 1463 klaga Vestgötabönder, att ’på
o häradet äro tillagda fyra vargskinn eller
é an U
li
l
S fyra mark svenska, hvilket var en ny-
n modig skatt’. Detta kraf synes så mycket
1 D l obilligare, som en vid samma tid utfärdad
. D kongl. förordning förböd allmogen att
; [ja tanam jaga. Stormännen ville tillvälla sig jagt-
» d ( A rätten, men att denna förordning och
; ”8 hh i a andra i samma syfte icke få tagas alltför
- l noga efter orden, framgår deraf, att under
) D D) 1 samma tid, då man förbjuder jagt, skärpes
af » ” påbudet att hålla varggårdar. Förbudet
— »pot jagt kan icke gerna hafva gällt
sjelfförsvaret mot skadedjuren.
De hittills omtalade djuren behöfde
utrotas, men sedan de till allas båtnad blifvit fällda, lemnade de
den lycklige jägaren en god extravinst i sina skinn, björnen äfven i
sitt kött. Öfriga djur, som jagades, fälldes deremot uteslutande för
den vinst de kunde gifva.
125. Björnjagt.
Ädlast bland dem var elgen, hvars kött var godt, och som man i
öfrigt plägade fånga, emedan detta djur vid ung ålder lätt tämdes.
Olaus Magni berättar, att elgarne blefvo så förtrolige, att de gingo
fram till bordet och drucko ur ölkärl, som man räckte dem. För både
skinnets och köttets skuld jagades haren, som fanns i stor ymnighet
Fig. 125. David i strid med en björn. Efter hvalfmålning i Herkeberga kyrka.
Slutet af 1400-talet.
1 En förordning härom gällande för Linköpings stift finnes i behåll; utan tvifvel
utgick samma påbud i landets öfriga delar.
2 Styffe, Bidrag till Skandinarviens historia del 3, s. LXXI.
3 Hadorph, Stadgar s. 55.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
