Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 4. Arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ELG, EKORRE, HJORT, RÅDJUR O. S. V. JAGTSÄTT. 207
och som ansågs bäst anrättad stekt eller kokad i en svart soppa. Man
skulle dock vara försigtig med haren, ty en qvinna kunde lätt förse
sig på honom, hvilket hade den obehagliga påföljden, att hennes barn
blef harmynt. Högt skattade voro skinnen af hermelin, som användes
till konungarnes praktdrägter, mård, iller, utter och ekorre.
Ekorrskinnen kallades gråverk. Ett annat skinn kallades klockverk,
sannolikt derföre att det plägade användas som foder i en sorts öfverplagg
som kallades klockor (eng. cloak). Olaus Magni uppräknar följande
skinnslag af såväl tama som vilda djur, hvilka på hans tid användes:
lamm, elg, järf, utter, mård, ekorre, hjort, bäfver, vildkatt, get,
skogsråtta, hermelin, killing, hare, lo, varg, nöt, ren, gräfling, själ, kalf, räf
och zibetkatt. 1
Hjort fanns åtminstone i södra Sverige, rådjur så långt i norr som
Ostergötland. Båda voro kongliga djur, hvilka det var förmenadt me-
g8,
nigeman att jaga. 2
Det vanligaste jagtvapnet var bågen med tillhörande arfvar eller
pilar 3 (fig. 121—124). Mot större djur använde man spjut (fig. 121
och 125) och klubba (fig. 125). Pilarne voro af olika form, oftast
naturligtvis spetsiga, ibland i framändan tvärt afskurne. 4 Med de senare
ville man döda, utan att för sådant ändamål genomskära det kostbara
skinnet. Vargen drefs, såsom redan blifvit antydt, mot uppsatta nät,
ur hvilka han icke kunde komma ut och i hvilka han sålunda föll ett
offer för sina missgerningar. Vidsträckta voro skogarne, i hvilka man
jagade, och ett lindrigt skjutet djur kunde under flygten trötta den
raskaste jägare, så att han till sist måste uppgifva hoppet om sitt byte.
Under en sådan förföljelse hände ock, att det sårade djurets väg korsade
en annan jägares, som genast började för sin räkning förfölja.
Sålunda uppkommo förvecklingar, hvilka måste afstyras genom
vedertagen sed eller formlig lag. Om, heter det i Helsingelagen
(viderbobalken kap. 8), en jägare af trötthet eller annan orsak nödgas
uppgifva förföljelsen, skall han ’sätta arf i fjät’ d. v. s. nedstinga en pil i
djurets spår, för att dermed hålla sig rätten öppen. Var han derefter
borta en natt eller två och någon annan under mellantiden fällde djuret,
så tillkom denne senare bogen med hull och hår, men den ursprunglige
jägaren fick återstoden af djuret. 5
1 Konsten att förfalska skinnen var icke okänd, hvadan man vid köp måste
iakttaga den största försigtighet, hvita skinn gjordes hvitare med tillhjelp af krita,
mörka gjordes svarta med kimrök o. s. v. Köparen behöfde derföre goda ögon
och klar dager. Ej heller skadade det att hafva till hands en tyglapp, efter
omständigheterna ljus eller mörk, för att med den stryka öfver skinnet: den oäkta
färgen släppte, men den äkta satt qvar.
2 Rådjuret omtalas i lagarne, deremot aldrig hjorten. Denne omtalas deremot af
Olaus Magni, samt i bref, som tillhöra åren närmast efter medeltidens slut, t. ex.
i ett kongl. bref af år 1539 (rörande Vestergötland).
3 Ördet pil är lånadt genom tyskans pfeil från latinets pilum, ordet arf är deremot
inhemskt.
1 Enligt en teckning hos Olaus Magni bok 18 kap. 7.
5 Enligt Östgötalagen hade den som börjat jagten sin rätt förvarad i 3 dygn. Den
som under denna tid kom emellan fick en frambog och en half bakbog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
