Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 4. Arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BÄFVER. JAGTRÄTT. 209
gamla tiden — det heter i lagen fjorton dagar efter Mikaelsmessan,
således — 13 oktober, eller dagen före vinternatten —, men slutet var
satt så tidigt som vid kyndelsmessan d. v. s. i början af februari.
Upplandslagen förbjuder ekorrjagtens början före den 1 november, men
gifver ingen föreskrift om sluttiden. K. Magnus’ landslag upptog
Upplandslagens föreskrift, hvilken utsträcktes till mård och lekatt.
Bjuren eller bäfvern, enligt Olaus Magni ytterst allmän i Sverige,
var icke fredad, han synes tvärtom hafva flitigt fångats med giller och
nät. 1 Det finnes en handling från år 1453, i hvilken omtalas en
stämning uttagen mot en person, som i Bråbo härad hade brutit
bjurhus, men som ej vågade infinna sig å tinget, utan, som det i brefvet
heter, ’tog sig sak å bak och rymde. Det är sannolikt, att hans
förbrytelse ej så mycket bestod i en kränkning af bäfverns rätt, som af
marken, å hvilken bjurhusen befunno sig. Det heter nämligen i
Östgötalagen (bygdabalken kap. 36): »nu har bjuren bostad som bonden;
den som dräper bjur och bryter hans hide, lemne bjuren åt den, som
egde ängen jämte tre mark; tager någon bjur å allmänning, ege han
bjuren och vare saklös» Under den följande tiden har förödelsen
fortgått, så att i närvarande stund finnes bäfvern allenast i de nordligaste
delarne af vårt fädernesland, och äfven der är han sällsynt.
Under medeltidens slutskede sökte stormännen beröfva allmogen hans
jagträtt. 2 Till en början synes man i praktiken och genom enstaka
stadganden, oförenliga med landets lag, hafva sökt monopolisera jagten.
År 1474 förbjödos fogdarne vid stränga böter (40 mark) att gifva någon
lof att jaga, ehuru vid den tiden den allmänna lagen icke visste om
behofvet att bedja fogden om lof. När de store togo steget fullt ut,
är icke bekant, men de förnyade år 1488 ett tidigare påbud, att bönder
och klerker icke skulle få bruka någon jagt. Men den tidens lagar,
vare sig goda eller onda, kunde vanligen icke göra sig gällande till
allmän efterlefnad.
Dessa försök stridde emot alla gamla rättsgrundsatser. Inom den
styckade skogen hade egaren att jaga efter godtfinnande, inom byns
allmänningsskog tillkom jagträtten bymännen; men inom härads- och
landallmänningarna, hvilka i allmänhet tillhörde häradets inbyggare eller
allt folket, ty af dem tillkom konungen allenast en tredjedel och ej
ens detta öfverallt, stod det hvar och en fritt att jaga. I Skåne,
Halland och Blekinge, som under medeltiden lydde dansk lag, voro
förhållandena något skiljaktiga, emedan konungadömet der hade
tillvällat sig ett större inflytande öfver allmänningarna. Konungen ansågs
1 Bjurgiller omtalas i Helsingelagen, bjurnät är afbildadt hos Olaus Magni.
2 För jagten funnos många uttryck. Det heter, enligt den äåäldre Vestgötalagen,
hända hare, resa räf, vinna varg, beta björn, fälla elg, taga utter ur å.
Förbindelserna mellan verben och djuren äro tydligen till en del bestämd af allitterationens
lagar. Hvart och ett af dessa verb användes äfven för andra djur än de här
nämnda, utom kanske ordet hända, som eljes torde vara sällsynt.
Hildebrand, Sreriges Medeltid 1. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
