Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 5. Skatterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
234 KONUNGENS INKOMSTER.
varadt namn, karaktären af oförytterlig kronans egendom. Men kronans
egendom var under medeltiden konungens. Äfven om han ej kunde
afyttra eller bortskänka allt kronogods, var dock afkastningen hans,
att användas efter godtycke. Den simplaste statsklokhet ålade
konungen att använda denna afkastning, så snart det behöfdes, till landets
bästa, och för samma ändamål åtgick i betydlig mon hans egen, ärfda
eller förvärfda förmögenhet. Huru fast rotad denna uppfattning var,
kunna vi se af de svåra förvecklingar, i hvilka Sturarne såsom
riksföreståndare allt som oftast kommo, när de under sin provisoriska
maktställning icke ville offra all sin enskilda egendom för riket, utan kräfde
af de öfrige stormännen understöd. Den beskyllning för sjelfvisk
snikenhet å deras sida, som på grund häraf samtiden antydde och
efterverlden stundom uttalat, är näppeligen befogad.
Enligt k. Magnus Erikssons landslag voro konungens inkomster
följande. Konungen, heter det, eger att lefva af Uppsala öd, kronans
gods och årliga laga utskylder, men han eger ej att lägga någon ny
tunga på sitt land, utom i de fall att en utländsk här vill härja landet
eller någon inländes sätter sig upp mot honom och han ej förmår att
försvara sig utan att anlita undersåtarnes bidrag, vidare när han vill
bortgifta son eller dotter, när han skall krönas eller rida Eriksgata,
när han behöfver bygga fästen eller hus på Uppsala öds gods. Huru
svaga i systematiskt hänseende medeltidens lagar voro, kunna vi se
icke minst af detta ställe, som säger sig uppräkna konungens inkomster
och dock glömmer flere. Förteckningen kompletteras i någon mon
genom ett tillägg till Vestgötalagen, i hvilket äfven omtalas konungens
ensaksböter, böterna för dulgadråp (= de böter, som för ett mord, hvars
upphofsman ej var känd, erlades af de i mordställets närhet boende),
dana-arf ( arf efter person, som dött utan att hafva arfvingar eller
hafva förordnat om sin förmögenhet) samt tredjedelen af alla sakören
eller öfriga böter.
Konungen egde rätt till böter, emedan han utgjorde en rättens
personifikation och brotten derigenom inneburo en kränkning af hans
värdighet. Såsom representant för det allmänna inträdde han i arfvet
efter den, som ingen hade att ärfva. De extra skatter, som pålades,
när hans barn skulle giftas eller han sjelf genom kröningen mottaga
kyrkans invigning till sitt maktpåliggande embete, voro minnen af
den tid, då man, i känslan af förpligtelser till konungen, gaf honom
gåfvor. Den skatt, som utgick för Eriksgatan, berodde på folkets
gamla skyldighet att bidraga till konungens underhåll när han reste
genom landet. Den skatt, som kunde påläggas i krigstid eller för
fästningarnas skuld, grundade sig på folkets naturliga skyldighet att
deltaga i rikets försvar.
Sålunda äro de extra gärderna motiverade just genom de skäl för
skatts erläggande, som af gammalt gjorde sig gällande i de nordiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
