Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 5. Skatterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
238 ORDINARIE SKATTER.
att konungen under medeltiden icke plägade besöka hvar trakt oftare
än hvart tredje år. 1 Men studen utgick hvart år, ehuru konungen
icke kom hvart år, och hade således blifvit förvandlad från en
tidtals återkommande till en permanent skatt.
För Skåne finna vi i jordeboken uppgifter, som motsvara de s. 236
upptagna för Halland. För hvart härad (med två undantag) upptages
antingen enbart uppgift om det antal dygn, som gästningen skulle
fortgå, eller denna uppgift jämte angifvande af aflösningssumman, eller
endast en penningesumma, som måste beteckna aflösningens belopp.
Det högsta antalet dygn är sex och aflösningssumman uppgifves vara
180 mark silfver. För Blekinge saknas uppgifter, antagligen på grund
deraf att detta landskap den tiden var förlänadt till Knut, förut hertig
af Reval, fader till Östgötalagmannen Svantepolk Knutsson.
II. Innæ. Om ordets mening hafva tankarne varit skiljaktige.
Det synes dock otvifvelaktigt, att det bör sättas i förbindelse med
verbet inna (= arbeta), och bör det således öfversättas med arbete,
var således mera ett onus än en skatt, men kunde dock utgå i form
af skatt, då det ofta kunde ligga nära till hands att låta bönderne mot
en penningeersättning befrias från arbetet.
Steenstrup omtalar tre slag af arbete: äkt (= körsel), arbete till
landets försvar och arbete på konungens gårdar.
Af gammalt hade folket i en rakt, som konungen gästade,
förpligtelsen att hjelpa honom vidare på färden. När Knut den helige
hade blifvit vald till konung i Halland, berättar Knytlingasagan kap.
28, och skulle fortsätta resan till lands, bad han bönderna gifva sig
reiðskjótar d. v. s. hästar (jfr i svenskan medeltidsnamnet på hästen
skjut samt uttrycket skjutshästar, som förekommer redan i vår
medeltids handlingar). Det isländska ordet reiðskjótar betecknar
uteslutande hästar, men danska handlingar visa att skjutsen också kunde
utgöras med vagnar och dragare (plaustra et vectigalia). Skjutsbördan
var så mycket aryg are, som man skulle fortskaffa icke allenast
personerna, utan äfven ded husgeråd, som de medförde på resan, hvilket
med ett gemensamt namn kallades fateburen. Den senare behöfde dock
bönderne aldrig transportera utanför häradets gränser.
Bönderne, som voro bosatte i trakten af ett fäste, voro skyldiga
att för detsammas uppförande och underhåll arbeta. Bördan blef tung,
då under oroliga tider fästenas antal blef stort. Arbetets tyngd
framkallade klagomål och för att stilla missnöjet blef det nödigt för
konungarne att mildra bördan, åtminstone genom att fritaga allmogen
från arbete under den för jordbruket brådaste tiden. Rörande
arbetsskyldigheten till underhåll af kungsgårdarnes åbyggnader äro
föreskrifterna få och ibland tvetydiga.
1 Steenstrup s. 164.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
