Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 5. Skatterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I SKÅNE, HALLAND OCH BLEKINGFE. 239
III. Ledingen. Det var hvarje mans skyldighet att bidraga till
landets försvar, dels genom att möta fienden väpnad, dels genom att
från stranden vakta och genom antändande af vårdkasar tillkännagifva
för den innanför liggande bygden, att farans ögonblick var inne. Detta
åliggande var så oskiljaktigt förenadt med den frie mannens
rättigheter, att derifrån kunde befrielse ej gifvas, ej heller kunde
skyldigheten i detta afseende aflösas.
Med leding förstod man ej heller de till försvaret hörande
åtgärderna, utan betecknade detta ord de krigståg till sjös, som konungen
kunde påbjuda, i gammal tid ofta till anfall å närmare eller fjärmare
kuster, under den egentliga medeltiden så godt som uteslutande till
strid mot en rikets fiende. För att mojliggona ett snabbt utrustande
af flottan var nästan allt landet deladt i skepp (hvad i Sverige kallades
skeppslag), hvart och ett skyldigt att underhålla ett skepp med
tillbehör och manskap. Likasom konungen icke hvart år besökte alla
delar af landet och på grund deraf hvar ort i början icke behöfde
årligen bekosta konungens mottagande, så gick ej heller ledingen ut
hvart år. Den utkallades naturligtvis, så snart en fiendlig flotta visade
sig å landets farvatten, men äfven under fredliga tider, såsom det synes
hvart fjerde år. Likheten med nathold och stud går än längre.
Liksom stud kom att erläggas äfven de år, då konungen ej väntades, så
kom man ock derhän att en ledingsafgift uppbars de år då ingen
sjöutrustning förekom. Förpligtelson till krigstjenst gaf sålunda
anledning till en ny skattetitel. OÖrsaken ligger i öppen dag. Konungarne
behöfde ökade inkomster och i sammanhang med utbildandet af
medeltidens samhällsskick, som åt bondehären skankte en underordnad
betydelse i jämforelse med hvad den föregående tiden gjort, behöfdes
större penningetillgångar, särskildt för att Tnojliggora krigsutrustningar
i öfverensstämmelse med tidens anda. Så mycket lättaro skedde inom
detta område öfvergången, som vissa delar af landet icke voro
fördelade på skepp. De som bebodde sådan undantagen jord, fingo för
sin frihet betala en viss afgift. Dermed var grundsatsen redan gifven,
att när man icke gick ut till sjös, erlade man en afgift. Man
behöfde allenast gifva denna grundsats en vidsträcktare tillämpning och
en sådan uteblef icke.
Under medeltiden funnos tre olika skattegrunder — man erlade
en afgift för sin person, för den jord man innehade, cller för sin
förmögenhet. I vissa fall blandade sig emellertid de olika
skattegrunderna, som vi snart skola se.
Den näspenning Snorre Sturleson omtalar var tydligen en rent
personlig afgift. Om denna grund för en skatts utgående sålunda
fanns redan under den hedna tiden, borde den göra sig så mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
