Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 5. Skatterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
270 HÄSTLOPPET.
Trögd att de icke orkade hvart år hålla hästar. Så mycket svårare
var denna utväxt på gengärden, som den aflösen för sådan, som ingick
i den årliga skatten, icke gällde, så snart verklig gästning kom i fråga,
ty det egendomliga inträffade i tidens lopp, att det som hade gifvit
anledning till en ordinarie skatt, när denne väl hade kommit till stånd,
föranledde extra utgifter. Knot framkallades ock genom de
upprepade och växande anspråken. År 1483 lofvade konungen i Kalmar
recess att ej pålägga hästfoder, gästning eller skjutsfärder eller andra
(dermed sammanhängande) tungor utan att han sjelf, hans märkliga
råd eller sändebud foro genom landet i rikets ärenden. Under det
Kalmar belägrades af hr Svante Nilssons folk, led all den kringliggande
trakten en snart sagdt odräglig tunga. Från en ort klagas då: för ett
år sedan gjorde vi ut vårt hästlopp, derutöfver en svår gästning, så
gjorde vi en stor kostgärd till Ekesjö gård (som tillhörde
riksföreståndaren), nu var åter hästloppet utgjordt och så en stor gärd till
underhåll åt hären vid Kalmar. På grund af allt detta framställes
den berättigade bönen att slippa ny gästning och annan tunga.
Så pass mycket af tillfällighet vidlådde emellertid fortfarande
hästfodringen, att det kräfdes särskildt öfverenskommelse hvar gång
hon kom i fråga. Så underhandlades år 1509 i Östergötland om
konungens hästlopp, som der borde utgöras det året. Då särskildt aftal
behöfdes, kunde pålagan lätt öfvorgaå från treårig till årlig, eftersom
det onekligen den tiden fanns hos allmogen en stor offervillighet.
Men denna kom likväl till sin gräns tidigare än krafven och rätten
att säga ja gjorde sig äfven gällande som en rätt att säga nej. År
1508 sedan riksföreståndarens, hans frus och svennernas hästar hade
lupit i Vesterås län, skulle de skickas till Våla härad. Under färden
dit lades två hästar i hvar gård till landred.’ Vid ankomsten i
häradet skulle fyra hästar till hvar bonde för konungsfodring. Då reste
sig 300 väpnade Vålabönder och läto genom ombud fodermarsken och
hans folk förstå, att man icke ville hafva några hästar; drogo de längre
fram, skulle de icke fara väl; bönderne hade redan vid midsommartid
erlagt lösen för fodringen. Fodermarsken beslöt då att draga sig in
åt Simtuna härad, men möttes på vägen af underrättelsen, att hr Sten
Turesson hade förbjudit sina landbor att mottaga riksföreståndarens
hästar. Då gjordes c ett försök i Åsunda härad, men der haäjdades n man
konungsfodringen i dotta härad. Då Atorstod intet annat än att vända
åter till Vesterås län, hvarest inbyggarne således blefvo än mer
betungade.
En aflösning var denna tid möjlig och synes icke hafva varit
ovanlig. Vadsbobönderne anhöllo — brefvet är ej dateradt, men
tillhör hr Svante Nilssons tid — att få efter gammal sed aflösa sin årliga
fodring med 4 skilling af hvar skattebonde, 2 skilling af hvar landbo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
