Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 5. Skatterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HÄSTLOPPET. 269
Ett tillägg till gengärden förekommer mot medeltidens slut och
är då så vanligt, att man icke kan kalla det för en tillfällig gärd,
nämligen det s. k. hästloppet eller fodringen, som äfven kunde aflösas
med s. k. hästestadspenningar. Upphofvet till skatten var antagligen
af mera tillfällig natur, 1 under k. Kristofers tid hade tillfälligheten
börjat upphöra. År 1474 föreskrefs rörande hästars löpande i
häradet’: när konungens foderhästar löpa i fodring, då skola de enskildt
läggas till kronans skattskyldige bönder och landbor, fyra hästar till
skattebonden, fyra till bondens landbo, två till kronans landbo, och
skola de löpa ett år i Uppsala stift, det andra i Strängnäs och Vostorås
stift, det tredje i Öster- och Vestergotland samt Småland, om
konungsfodringen ej räcker till i de län han sjelf innehar. Dervid skulle
allestädes Bofvan Kolmården och Tiveden fyra hästar fodras med en spann
bjugg, i Östergötland tre med en spann, i Småland och Vestergötland
halfannan skäppa till två hästar eller en skäppa hafre till en häst, på
Öland två skäppor bjugg till två hästar. Med anledning af det
kritiska läge, hvari landet det uppgifna året befann sig, förskrefs äfven,
att tills vidare skulle frälselandbon hålla slottherren eller andre gode
män, som länen i värja hafva, två foderhästar om året, men
konungens eller konungens embetsmans foderhästar skulle ej läggas till
några kloster eller frälsemän, så framt dessa icke äfven innehade någon
skattejord. Fodermarsken, som hade tillsyn öfver hästarne, fick icko
mottaga penningar eller annan ersättning för foderhästar; karlarno, som
skötte hästarne förlades här och der i gårdarne och skulle hålla sig
till inqvarteringsstället samt vara nöjde med den mat och dryck, som
bonden kunde gifva dem.
Att detta kraf beredde icke blott kostnad, utan ofta äfven stort
obehag kunna vi sluta af föreskrifterna rörande utfodringen af
Linköpingsbiskopens hästar hos biskopsbordets landbor m. fl. Hästvaktaren
fick ej draga ’gäster eller solleri’ in på bonden, icke göra våldsverkan
på bondens hustru eller dotter eller legohjon, ej pantsätta bondens
lösegendom, ej taga med till bonden någon drafvelsqvinna o. d. Om
söndagarne skulle fodermarsken höra efter hos kyrkofolket, huru
karlarne Törhollo sig.
Det stannade emellertid icke vid det skick, som stadgades genom
1474 års förordning. Närmare upplysningar om atvecklingen till det
värre saknas visserligen, men så mycket se vi, att i början af 1500-talet
regeringen icke nöjde sig med att låta hästarno löpa hvart tredje år uti
en landsort, utan blef krafvot årligt. År 1506 förklarade landborne i
1 Grunden ligger tydligen i den del af gengärden, som bestod i underhåll af hästarne
under det Lonungen eller annan dertill berättigad gästade. Sådant förekom
allestädes och om soden i vissa orter lemnas upplysningar i tidens handlingar; så t. ex.
heter det år 1446, att Helsingarne voro skyldiga att underhålla konungens
embetsmän moed 6 hästar en natt om året.
2 En srensk biskops hofhållning, i Svenska Fornminnesföreningens Tidskrift del 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
