Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Landsbygden - 5. Skatterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
280 SKATT I OLIKA ORTER.
De med uppbörden förenade kostnaderna drabbade de
skattebetalande. De voro nämligen skyldige att gifva fogden underhåll under
hans färder. Ofog torde derunder hafva bedrifvits, ty man fann det
nödigt — t. ex. år 1419 — att ålägga fogden, att vid sådana tillfällen
betunga bönderne så litet som möjligt.
Vi hafva sett, att man i början af 1400-talet försökte införa större
enkelhet i skatteväsendet, likväl utan att lyckas mera än delvis.
Särskildt i aflägsna delar af landet behöllos urgamla vanor, som bildade
en märklig kontrast till det som småningom blifvit bruk i landets
centrala delar. Då vi icke här kunna följa förhållandenas utveckling
i olika riktningar, torde det vara bäst att kasta en blick på ställningen
sådan hon var på 1530-talet, vid medeltidens slut, enligt
Undervisningen om rikets ränta 1530—1533.
I Finland var, såsom s. 276 anm. 3 sades, bestämd skatt lagd på
rökar, krokar och bol. På 1530-talet äro uppbördsräkningarna vida
mera invecklade, ty der talas t. ex. för Åbo län om skattepenningar,
arbetespenningar, flöteskatt, gengärdspenningar, skatteråg, arbetsråg,
skattemalt, gengärdshafre, skattesmör, skattenöt, skattefår, spettfisk
och torsk, af hvilka den första posten var den enda betydande,
de andra utgingo med jämförelsevis obetydliga belopp. För andra
delar af Finland omtalas andra afgifter, antingen liggande utanför de
redan nämnda eller ersättande dem, såsom kepsispenningar,
muramästarepenningar, balkpenningar, dagsverkspenningar, höpenningar,
fiskpenningar, slädepenningar, gråskinnspenningar, gästningspenningar,
förslepenningar, margäldspenningar (i Raseborgs län) m. m. I vissa
delar af landet göres skilnad mellan vinter- och sommarskatt. I
aflägsna delar af landet ansågs det vara en fördel att erlägga all skatten
om vintern, ty då skatten utgick i varor, ökades allmogens tunga i
hög grad af det besvär, som forslingen vållade, hvilket sommartiden
gemenligen var större än om vintern, då is och snö beredde väg. !
I Vesterbotten 2 och Ångermanland utgick skatten i två
afdelningar och på två tider: om vintern en skinnskatt, som äfven kallades
bågskatt, och sommaren en penningeskatt, kallad jordskatten. Med
Ångermanländingarne öfverenskoms emellertid år 1529, att de skulle i ett
för allt gifva 800 mark örtugar och der antogs således samma system
som i Helsingland och Medelpad, hvarest gåfvos 1200 och 300 mark. 3
1 Äfven annorstädes klagas öfver svårigheten att forsla. Så heter det t. ex. år 1507,
att allmogen i Tveta och Vista härad var villig att utgifva gengärden, men kunde
icke i sådant före få den till Kalmar, hvadan bönderne anhöllo att få lemna
penningar i stället (hvilket för dem, såsom boende i trakten af en stad, Jönköping,
torde hafva kunnat ske utan synnerlig svårighet), men detta halp icke, utan ålades
det dem vid lif och gods att forsla gengärden genom hela Småland.
2 År 1413 erlades i Vesterbotten fyra mark för hvar rök; allenast Ume socken gaf
derjämte gråverk.
3 Helsingarne hade år 1464 fått skatten nedprutad från 1350 till 900 mark; han
höjdes till 1200 år 1528.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
