Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
322 DE SVENSKA STÄDERNAS UPPKOMST.
genom sina tempel egde särskild helgd. Dessa gång efter annan
återkommande samlingar af menniskor, som äfven under offerfesterna hade
andra intressen och behof än de religiösa, lockade mången att
nedsätta sig å de heliga orterna för att idka handverk och köpenskap
samt sålunda under högtiderna förvärfva sig en riklig förtjenst. Att
en del städer sålunda uppkommit kring offerplatserna kunna vi sluta
af sådana stadsnamn som Uppsala, Torsharg, Visby, Vä och Lund. 1
Äfven å orter, der ting höllos för behandlande af landets
angelägenheter och der således tid efter annan folk samlades, visar sig
benägenhet för en större och varaktig bosättning. Ljunga, der
Östgötarne möttes till ting, blef säte för landskapets biskop och antog
tidigt karaktär af stad. Ortens nya rol betecknades genom tillägg till
det gamla namnet af ordet köping; det nyare språkbruket har af det
sammansatta namnet genom sammandragning bildat formen Linköping.
Huru nära det låg till hands att städer bildades å större tingsplatser
visar sig bäst af de energiska åtgärder, som regeringen måste vidtaga
för att utrota den sjelfvuxna stadsanläggningen vid
Folklandstingsstaden i Attundaland, hvars blomstring hade varit en kränkning af
tidigare gifna privilegier och derföre måste offras. 2
Hemarbetet och husslöjden, som voro för det ursprungliga
tillståndet i vårt land karaktäristiska, lemnade helt lätt i vissa orter ett
öfverskott, helst om odlingen af jorden ej kräfde all tid och ej heller
gaf tillräckligt för åbornes näring eller om de enskildes anlag kommo
deras fäderneärfda färdighet till hjelp och eggelse. Det blef då
nödvändigt att åvägabringa ett utbyte af produkter. Dertill kom äfven
under den hedna tidens senare århundraden behofvet att afsätta
åtminstone en del af de föremål, som kommit till landet ur viking eller
köpfärd. Det hände väl, att den, som af något hade eller tillverkade
mer än han behöfde, färdades omkring från gård till gård för att sälja,
men ofta samlades folket från skilda bygder på ett för dem alla
beqvämt liggande ställe, för att drifva varubyte i större skala.
En sådan ort voro de vid inloppet till Götaelfs södra
mynningsarm liggande Brännöarna, väl belägna för Vikvärjar (Bohusläningar),
1 Ordet ’lund’ kan naturligtvis hafva en mycket omfattande betydelse, såsom
betecknande rätt och slätt en grupp af träd. Men omständigheter finnas som
antyda, att ordet åtminstone ofta betecknat en helig lund. Att sådana funnits kunna
vi sluta dels af den ännu fortlefvande sägnen, dels af bestämda uppgifter (t. ex.
Adams af Bremen beskrifning af Uppsala-templet). Äfven andra förhållanden peka
i samma riktning. Den omständigheten, att så många kyrkor blifvit anlagda vid
gårdar eller byar, som heta Lunda eller Lundby (i närvarande stund åtta), synes
antyda, att man byggt den kristna kyrkan å ett rum, der redan hedningarne idkat
gudstjenst. De s. k. domaresätena — stenar ställda i oval eller helrund krets —
hafva, såsom jag annorstädes visat, helt visst intet sammanhang med domars
fällande, men stå deremot sannolikt i förbindelse med kulten. Sådana fornlemningar
förekomma åtminstone å några af de gamla Uppsala öds godsen i Vestergötland,
hvilka vi hafva skäl att betrakta som gudstjenstorter. Vid Lundby kyrka i samma
landskap (Valla härad) finnas ännu strax utanför kyrkogårdsmuren lemningarna
af en ansenlig oval stensättning.
2 Jfr s. 33; Styffe, Skandinavien under unionstiden s. 265.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
