Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
354 ÄSKANDE AF MÄSTERSKAP.
god natt och säg henne: ’gå ned i Guds namn, jag hittar nog till
sängen.’ Stig tidigt upp om morgonen och när du kommer i stugan,
så önska alla en god morgon, och om de kanske fråga dig, hur du
har sofvit, så säg dem äfven hvad du drömt.
»När du sedan går vidare, så säg: ’herr fader, jag tackar er, att
I herbergat mig och min rensel, i dag eller i morgon vill jag
vedergälla det er och de edra.’ Gå så och när du kommer till stadsporten
och man frågar dig, ’hvarthän’, så skall du svara, att det vet du icke
sjelf. Och fortsätt så din väg» 1
Icke alltid blef besöket i en stad så kort. Det hände, att
gesällen stannade i hopp att finna arbete. Icke alltid befann sig
herberget hos en mästare. Gesällerne eller svennerne bildade flerstädes
en förening för sig och höllo då ock — åtminstone i Tyskland — ett
herberge, dit den vandrande gesällen styrde sina steg och hvarest han
introducerade sig med den antagna och för alla utanför stående okända
gesällhelsningen. I herberget fick han vistas, under det oltgesällen
försökte skaffa honom en plats. Lyckades detta, helsades den nye i
ett festligt lag, vid hvilket han fick göra bekantskap med alla
kamraterne. Som främlingen kom i åtnjutande af svennegillets förmoner,
måste han till detsamma erlägga stadgad afgift — en sådan kräfves
af den vandrande svennen i de stockholmske bältesvennernes skrå —
äfven om han i staden icke fick någon anställning. I ersättning fick
han, om han måste gå sin väg af brist på arbete, i de flesta embeten
en gåfva, som satte honom i stånd att fortsätta färden. 2
I skomakare-embetet fick ingen, som behöfde arbetare, antaga en
vandrande gesäll utan att hafva dertill erhållit verkmästarnes tillstånd.
Om än lärlingen kan sägas hafva trädt in i skråt, skedde det rätta
inträdet först när svennen ansåg sig mogen att blifva sin egen och på
grund deraf hos embetet anmält sin önskan att blifva mästare eller,
såsom det också kallades, mästerman. En köttmångare skulle anmäla
denna sin önskan vid Mikaelsmessetid och erhöll svar vid nästföljande
fastegångstid. Andra embeten (murarnes, skräddarnes, dragarnes)
fordrade, att kandidaten skulle anmäla sig tre gånger, antingen tre söndagar
å rad eller vid tre tillfällen inom tolf veckor, och var den
inträdessökande skyldig att när anmälan gjordes lemna penningar till
kompanibrödernes undfägnad. Hos guldsmederne skulle mästerskapet äskas
tre gånger med tre månader mellan hvart par af gånger.
Sökandens anspråk måste pröfvas. Han skulle först och främst
bevisa sig vara född af äkta säng och fick ej sjelf hafva gifvit
anledning till berättigade klagomål mot sig — han ’måste hafva sin ära.
1 Man jämföre härmed föreskrifterna i klensmedsgesällernes handverksordning af år
1771, som meddelas i Lundins och Strindbergs Gamla Stockholm s. 355 f.
2 Jfr Schanz., Zur Geschichte der deutschen Gesellen-Verbände im MMittelalter s. 126.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
