Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FOGDAR. 371
att om han saknades, kunde rådet icke fullgöra sina vigtigaste
uppdrag: borgmästare och rådmän, heter det i stadslagen, få icke döma
någon dom, utan att fogden eller hans ombud är närvarande. I stadens
förvaltning representerade han landets högsta myndighet och derföre
tillkom det äfven honom att se brotten ur en mildare synpunkt än
lagen, honom tillkom en del af konungens benådningsrätt. Exempel
härpå skall jag i det följande meddela. Sin aflöning fick han genom
andel i böterna som ådömdes och hans värdighet var genom
lagstadganden värnad för kränkning. 1 Att döma efter 1436 års privilegier
för Stockholm valdes slottsfogden af rådet till stadens fogde. 2
Det fanns äfven stads- eller som det fordom hette byfogdar af
lägre slag 3. Det hände, anmärker Odhner, att en landsfogde erhöll
uppdrag att vara fogde äfven öfver en i hans distrikt liggande stad,
låt vara att staden hade egen förvaltning. Detta, som torde hafva
berott derpå, att i staden fanns för tillfället ingen person, som var för
uppdraget lämplig, synes icke hafva förekommit förr än efter
medeltidens slut. En af de städer, för hvilka detta senare inträffade, var
Enköping, men att förhållandet icke alltid varit detsamma, framgår af
tagit i stadsstyrelsen’, och dervid hänvisar han till Grönblads Nya källor till
Finlands medeltidshistoria nr 56 och 113. Förhållandet mellan de olika
fogdarne är visserligen svårt att utreda, men i detta fall synes mig en svårighet
blifvit utan behof framkallad. I nr 113 har jag icke kunnat finna något, som
berör saken i fråga: der talas allenast om slottsfogden, som skulle behandla
ett tvistemål i staden. Nr 56 talar visserligen om hr Sten Stures ’fogdar här
(d. v. s. i Åbo) på slottet och i staden, som äro Magnus Larensson och Didrik
Hansson’ samt om ’den uppresning, som gjordes mellan Didrik Hansson och
staden’. Jag medgifver, att ordalagen i brefvet synas innebära, att båda varit
samtidigt fogdar, den ene på slottet, den andre i staden, samt att båda haft
med staden att göra. Sådant var dock icke förhållandet: hvardera var fogde
på slottet och i staden, den ene efter den andre. Magnus Larensson
omtalas i flere handlingar från åren 1493 och 1494 som slottshöfdinge på Åbo
hus, men år 1498, då det af Grönblad aftryckta brefvet är skrifvet, var han
slottshöfdinge på Viborgs hus och i Viborg befann han sig redan år 1495 (jfr
Arwidsson, Handlingar till upplysning af Finlands häfder del 6 s. 86). Saken
förhåller sig tydligen så, att som missnöje hade uppstått i Åbo mot Didrik
Hansson och hr Sten Sture ville undanrödja allt missförstånd, som kunde vara
farligt för hans politik och för rikets välfärd, begärde han, Sedan försoning
samma dag blifvit ingången mellan Didrik och en rådman i Åbo, som
antagligen varit de missnöjdes chef (se Grönblad nr 55), ett decharge-utlåtande för
Didrik och, till yttermera visso, för hans företrädare, hvilket äfven beviljades.
Som bevis derför anför prof. Odhner äfven, att han ’vid högmålsbrott egde,
med råds råd, att i vissa afseenden efter behag förfara med brottslingar, tills
dom var fälld’. Härvid vill jag dock icke fästa synnerlig vigt, alldenstund
han i detta afseende icke uppträdde uteslutande som stadens konglige fogde.
Det af Odhner åberopade stadgandet (stadslagens rådstufvubalk kap. 25),
innehåller allenast, att i händelse af brott mot konungen, hans råd eller embetsman,
tillkom det fogden, att efter inhemtande af stadsrådets råd, afgöra om
missdådare skulle ligga i tornet, öfver hvilket fogden som innehafvare af slottet
disponerade, eller i stadens gömma (fängelse). Valet berodde helt enkelt på
hans dubbla egenskap af slotts3- och stadsfogde.
’Den som slottet innehar och rådet i Stockholm endrägteligen väljer och skickar
till byfogde, som skall sitta i rätten med rådet’
I Danmark hade konungens fogde icke samma skyldighet ’att blanda sig i
stadens allmänna styrelse’; äfven i de danska städerna gjordes skilnad mellan
konungens fogde och byfogde: Allen. De tre nordiske Rigers Historie del. 4, s. 91.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
