Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
374 BORGMÄSTARE OCH RÅn.
husegare. Det i andra land förekommande hindret, att vara herrtjenare
eller tillhöra adeln, omtalas icke i Sverige. Vi kunna emellertid vara
förvissade, att man icke var alltför snar att till förtroende-embeten
välja andre än borgare. Ett fall förekommer visserligen — det s. 372
omtalade —, kanske finnes ännu ett och annat, att en frälseman, som
derjämte var herrtjenare, innehade rådmansvärdighet, men knappast
inträffade något sådant förr än mot medeltidens slut. Att
handverkarne icke voro uteslutne, är redan visadt. Af fruktan för partistyrelse
ville man icke hafva månge af samma slägt samtidigt i rådet.
Visbylagen säger, att far och son få ej samtidigt sitta i rådet, ej heller två
bröder. K. Magni stadslag var mera liberal: i nödfall kunde två bröder
få sitta i rådet, dock ej gerna i den afdelning, som för året fungerade;
af en slägt fingo ej mera än fyra sitta på en gång.
Inom rådet gjordes skilnad mellan borgmästare och rådmän,
de förre förnämligare, hvilket synes af de dem tillkommande
bötesandelarne och af det större ansvar, som deras kränkande framkallade. Såsom
nyss nämndes buro de, i likhet med riddare och andlige, herretitel.
Borgmästarne ’dömde’, under det rådmännen ’suto med dem’,
borgmästarne ledde förhandlingarna, kommo oftast i tillfälle att
representera staden, men deras företräde var icke så mycket bestämdt genom
lag, som framkalladt af förhållandena och tryggadt genom en sig
småningom bildande häfd. Ibland synes borgmästarnes myndighet, sedan
hon blifvit utbildad, hafva gjort fogdens deltagande i förhandlingarna
mindre nödvändigt; åtminstone ligger det nära att på sådant sätt tolka
de handlingar, som utfärdades af borgmästare och råd, utan att fogden
nämnes. I början var borgmästarnes företräde framför rådmännen
mindre utprägladt. Då talas ofta i urkunderna om consules, rådmän,
och i denna benämning inbegripas äfven borgmästarne. I ett bref från
Strängnäs af år 1346 talas om ’fogde, borgmästare och öfrige
rådmän.’ Längre fram i tiden blef afståndet dem emellan större.
I Visby skulle enligt stadens lag finnas 36 rådsmedlemmar ’af
båda tungomålen’; huruvida hvartdera tungomålet var representeradt
af lika många är osagdt; sannolikt var i hansestaden det tyska
elementet starkare. Af dessa 36 torde sex hafva varit borgmästare, de
andre rådmän. På enahanda sätt föreskref den några år senare svenska
stadslagen, att i hvar stad skulle finnas sex borgmästare och tretio
rådmän, af hvilka intill år 1471 hälften skulle vara tysk, aldrig mera,
men möjligen något mindre (jfr s. 329). Efter det nämnda året voro
Tyskarne uteslutna ur rådet i lagen, ehuru icke alltid i verkligheten;
så vidt jag känner var det dock allenast k. Kristiern II — han hade
icke öfverdrifven respekt för bestående former — som trotsade
lagbudet genom att i Stockholm tillsätta tyske borgmästare.
Stadslagen förutsätter det fall, att en stad icke kunde ega
tretiosex personer kompetente att sättas i rådet: »den stad ej hafver ämne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
