Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Städerne. De privilegierade näringarna. Samfärdsel - 1. Städerne, deras innebyggare och styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TJENSTE- OCH FÖRTROENDEMÄN. 385
icke gaf heder, så var det ej heller alltid personer af bästa fräjd, som
antogo honom. I Arboga hände det år 1470, att en inför
rådhusrätten inställd tjuf genom bekännelse väckte klagandens och
menighetens medlidande, så att man för honom fällde förböner. Också
mildrades hans dom: på hans kropp blef visserligen stadens märke
inbrändt, men han slapp att mista öronen. Derutöfver blef han på egen
begäran antagen till bödel. Afven en sådan man, som hade att
verkställa den menskliga rättvisans yttersta bud, hade svårt att genom
allvaret i sitt yrke dragas ifrån det föregående lifvets onda vanor. Så
gjorde sig mästermannen i Jönköping skyldig till stöld år 1513 och
’dömdes honom örat af och stadsmärket på’.
Jag gör dem, som jag nu kommer att nämna, min ursägt för det
jag låter dem komma omedelbart efter bödeln, efter en man, som ansågs
ärelös och med hvilken man icke kunde umgås utan att varda smittad.
Men bödeln, liksom de före honom omtalade, hade en verklig tjenst
med aktiv verksamhet att sköta. De följande voro mera förtroendemän,
som voro anställde för att utöfva kontroll, eller sådane, hvilkas vanliga
verksamhet ibland togs i anspråk för rådets och stadens räkning.
Synnerligen månge voro desse förtroendemän i Arboga. De
årligen i tänkeboken förekommande listorna visa, att antalet uppdrag
ibland voro flere, ibland färre; dervid behöfva vi dock icke uppehålla
oss nu. Här omtalas utom de två borgmästarne, fyra rådmännen och
två kämnärerne fyra tavernsmän, som skulle hålla herberge åt
vägfarande, fyra fodermarskar, två syllsättare, fyra köttmångare,
tre eller två bagare, två brödskådare, fyra fjerdingsmän, två
vårdskådare, en vägare, en som märkte spann och bismare,
vidare åkare, brandskådare och byggmästare. I Stockholm
omtalas fraktherrar, broskådare, äfven kallade brokikare,
broskötare, brovaktare och brorensare, bomslutare, smeder och
timmermän. 1 Äfven dragareembetet hade vissa skyldigheter med
afseende på stadens renhållning. I stadslagen omtalas tavernare, åtta
fjerdingsmän (två i hvar stadsfjerding eller qvarter), 2 två vårdsättare,
två rättare till vigt, två märkesmän, två byggmästare. 3
Syllsättarne 4 hade i uppdrag att när en tomt öfvergick i ny cegares
hand, mäta hennes längd och bredd. Måtts tagande och angifvande
fordrades af gammalt, men bestyret dermed hade i början varit
öfverlåtet åt grannarne till tomten, hvilka ju voro direkt intresserade i de
närliggande tomternas rätta begränsning. Först ganska långt fram
under 1400-talet begynna syllsättarne uppträda jämte grannarne eller
1 Stadssmeden hade 40 mark i lön och fria släggkarlar. Timmermåännen hade
18 mark i lön. En svärdfåäjare omtalas i Stockholms skottebok för år 1576
såsom ’fri pro gladic.
2 I ett bref af år 1347 omtalas fogden och fjerdingshöfdingarne i Linköping.
3 För staden verkade äfven presterskapet, klockarne, tornväktarne och
skolmåästarne, men de böra omtalas i annat sammanhang.
Syllsättare voro helt visst de tomtaskådarec, som omtalas i Jönköping år 1481.
Hildebrand, Sveriges Medeltid 1. 25
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
